Då är det äntligen dags för Eurovision Song Contest. I år har TJ valt att poängsätta var för sig varför en del frågetecken kan uppstå när ni ser poängsättningen. Kategorierna är samma som de senaste åren och innebär att länderna får mellan 3-15 poäng i första poängsättningen. När väl detta är gjort erhåller länderna betyg. 1-4 poäng = Underkänd (U); 5-7 poäng = Tillgodoräknad (T); 8-11 poäng = Godkänd (G); 12-15 poäng = Väl godkänd (VG). Till årets tävling har det sedan tillkommit en extra kategori (vinstchans) i systemet som ger poäng mellan 1-10, men som inte påverkar betyget. Det innebär att ett land kan få 25 poäng som högst och 4 poäng som lägst.

Som ni märker kan ni också jämföra poäng och betyg med föregående år för de länder som medverkade i fjol. Dessa poäng är återhämtade från det tidigare systemet där både jag och T gav poäng. I historiken är det alltså inte bara min åsikt som representeras. Varje land har också en liten kommentar. Nu kör vi!

Finland vill nog lite väl mycket i år med artisten Sandhja. Refrängen under scenframträdandet låter högst egendomligt och jag är orolig att det ska brista någonstans. Melodin Sing It Away är ändå klämmig och kommer troligen hamna på en bra placering. Finland är kända för att erbjuda bra och klämmiga låtar. Men i fjol levererade Pertti Kurikan Nimipäivät landets sämsta bidrag. Emellertid var det kanske landets bästa grupp som fick representera i ESC. Då kanske Softengine från 2014 var ett något bättre bidrag även om det aldrig hände något intressant på scenen.

Grekland vill med sitt bidrag Utopian Land förmedla ett filosofiskt Europa med idealiserade värden. De kommer garanterat slå på trumma och dansa. Även om Utopian Land har mycket att erbjuda publiken måste jag ärligt säga att texten inte berör mig. Melodin kommer heller aldrig riktigt igång. Gruppen Argo är säkert villiga att göra sitt bästa, men frågan är om det räcker. Greklands historia är ganska sorglig och har inte kommit med något kanonbidrag sedan Elena Paparizou vann 2005. Två undantag dock och det är fjolårets Maria Elena Kyriakou och Giorgos Alkaios från 2010 (som för övrigt var T’s favorit).

Moldavien har hög status med bidraget Falling Stars som symboliserar After Darks budskap om att alla är stjärnor i sina egna liv. Sångerskan Lidia Isac kommer förmedla Moldaviens briljanta text med hjälp av en dansare. I övrigt står hon helt ensam på scenen och det verkar inte vara några imponerande rörelser. Då det är många kvinnor i år gäller det för Isac att improvisera för Falling Stars är värd en finalplats. Betydligt bättre än det egendomliga bidraget I Want Your Love med Eduard Romanyuta från i fjol.

Ungern kör på en mäktig ballad med charmfulla effekter, tillika en snygg artist, men som knappt rör sig på scenen vilket gör bidraget tråkigt. Freddies röst är något mörk och distanserad. Medverkade i fjol med Wars For Nothing som får man väl ändå säga var ett fiasko där gruppen Boogie förmedlade fred till publiken. Diskussionen som fördes efter dess medverkan resulterade i en banal debatt. Nils Dahlman poängterar att Ungern sökte uppvisa ett slags propaganda mot orättvisorna i Europa, men att budskapet var felplacerat i tiden (jfr Rysslands senaste fredsförklaring).

Kroatien har stått över i två år och återfinns därför inte i poängsystemet. Senast de var med var 2013 med bidraget Mizerja som personligen är en av de bästa låtarna från landet i den moderna tävlingen. Årets bidrag Lighthouse är stark och stimulerar fantasin. Artisten Nina Kraljić är ett skuggliknande väsen som står framför en imponerande skärmbakgrund med blixtar och porlande vatten. Emellertid är det ytterst få rörelser och Kraljić kommer troligtvis endast leverera Lighthouse med sin röst, vilket är att göra låten orättvisa. Förtjänar verkligen en finalplats, men riskerar att falla mellan stolarna.

Nederländerna uppmanar oss att stanna upp och reflektera över vår nuvarande levnadssituation. Det förefaller även som om budskapet riktar sig till män i kultiverade kretsar, men som uppenbarligen tilltalar en allmän publik. Vågat och intressant! Douwe Bob med bidraget Slow Down är reflekterande utfyllnad som säkerligen riskerar att falla mellan stolarna. Det beror dels på konkurrensen i startfältet, men även p.g.a produktionens banala framtoning. Nederländerna tillför inget nytt och man tröttnar snabbt. Ändå välkomnar jag Slow Down och framhåller att dess budskap borde mänskligheten ta till sig. Landet indikerar på det här sättet att de vet vad världen egentligen behöver.

Armenien skickar i år Iveta Mukuchyan som dansar på moln och rör sig i dimman. Hon är ytterst begränsad i sitt scenframträdande och känns falsettkastrerad för att citera Oscar Sia i expertpanelen i Inför Eurovision Song Contest. Jag har varit måttligt imponerad av Armenien de senaste åren. Ett kärt minne är dock bidraget Jan-Jan från 2009 som jag aldrig glömmer. I övrigt är det få bidrag från landet som påverkat mig eller gjort sig minnesvärda. De har helt enkelt glömts bort. Bidraget LoveWave är mestadels en experimentering med rösten varför den får bittra minuspoäng.

San Marino har ofta missförståtts med sina charmfulla bidrag och jag har nog varit en av få som älskat bidragen de erbjudit. Vi har ju dessutom varit bortskämda med Valentina Monetta tre gånger i rad, sist med Maybe 2014. I fjol bytte landet emellertid ut Monetta till duon Michele Perniola och Anita Simoncini, vars personkemi inte överensstämde. Ni minns kanske att Perniola hade en egen dansföreställning medan Simoncini ägnade sig åt sitt. I år skickar de turken Serhat med låten I Didn’t Know som bjuder på en lättsam melodi med ett enkelt budskap. Produktionen består av överflödiga dansare som underhåller Serhat då han knappt rör sig på scenen. Jag ser fram emot att se om han under sändningen har några ess i rockärmen.

Ryssland satsar verkligen på vinst i år när de skickar den heta Sergey Lazarev med bidraget You Are The Only One. Äntligen slipper vi lyssna till de naiva och banala texterna om fred och tolerans när Lazarev intar scenen med ett helt annat uttryck och förmedlar en melodi, vars text härrör från hjärtslitande kärleksförklaringar. You Are The Only One är ett effektfullt nummer med imponerande skärmduk som förhöjer Lazarevs genuina karisma. Tidigare cirkulerade ett par begåvade koreografer runt Lazarev, men det är möjligt att han flirtar med Sverige och Europa helt själv. Mycket möjligt att Lazarev är årets vinnare. Åtminstone uppträder han som en sådan! Min förhoppning är att han utnyttjar hela scenen i sitt framträdande. Då kommer det bli magiskt!

Tjeckien riskerar att falla mellan stolarna i årets festival. Visserligen får jag medge att Gabriela Gunčíková sjunger som om hon vore en Gudinna, men scenframträdandet är extremt tråkigt. Det händer väldigt lite på scenen och det är bara Gunčíkovás röst som står i fokus. Låten I Stand är mycket fin och går direkt genom märg och ben, men den kanske gör sig bättre på skiva?

Lite rock är väl aldrig fel i ESC. Bandet Minus One representerar Cypern med bidraget Alter Ego. Cypern hade fått höga poäng från mig om de tagit an scenen lite mer. Som det ser ut nu står de mest stilla och låter spotlights och annan påtaglig rekvisita ta vår uppmärksamhet. Alter Ego är också en låt som inte berör mig så värst mycket, men jag tycker själva musikgenren är väl värd en finalplats. Nils Dahlman är positiv till Cyperns framträdande och betonar att om någon rocklåt ska gå till final så är det årets bidrag från Cypern. 

Österrike ställer upp med en glädjesprudlande prinsessa framför ett färgstarkt paradis, i form av iögonfallande effekter i bakgrunden med glädjefylld refräng. Dock ifrågasätter Dahlman produktionen och menar att bidraget Loin d’ici är lite överdrivet och har en del naivistiska inslag. Det gör att trovärdigheten faller för såväl prinsessan ZOË som Loin d’ici. Conchita Wurst förändrade statusen för Österrike med sitt bidrag Rise Like A Phoenix 2014 som hon också vann med. Wursts bidrag blev så mycket större än bara ett bidrag. Dahlman menar exempelvis att toleransen för transpersoner och kärlek på lika villkor synliggjordes på ett nytt experimenterande vis, varför Wursts karisma anses ha förändrat Europa. Åtminstone får vi anta det! I fjol backade emellertid Österrike när The Makemakes sjöng bidraget I Am Yours som föll mellan stolarna och kom sist. Frågan är om ZOË lyckas bättre.

Estland kör i år med en melodi med lite skönt gung i. Den stilige Jüri Pootsmann sjunger med mörk och tydlig röst. Det händer tyvärr inte så mycket på scenen. Effekter består av tre huvuden av Pootsmann i bakgrunden och lite andra ljussättningar. Allmänt tråkig och riskerar att falla mellan stolarna. Tacka vet jag Elina Borg och Stig Rästa från i fjol som berörde mig med sin Goodbye To Yesterday.

Azerbajdzjan brukar skicka bidrag med svenska låtskrivare, så även i år och sångerskan Samra tolkar bidraget Miracle på ett relativt lysande sätt. Sånginsatsen känns förvisso begränsad och ett talangfullt register är nog knappast att vänta. Det oroar t.ex Dahlman att Samra är begränsad till sitt stativ och hoppas innerligt att hon vågar släppa loss på scenen. Miracle är en fartfylld och känsloladdad låt som säkerligen kan gå långt i tävlingen med rätta medel.

Montenegro bjuder på egendomlig hårdpop, en blandning av pop och rock (nästan en genre för sig). Bandet Highway söker förmedla en sång om inre identitetsutveckling, men har ytterst svårt att lyckas. Deras bidrag är ganska tråkigt och låten berör mig knappt. Montenegro blir i år klassisk utfyllnad, och så brukar det vara tyvärr. Varken Knez (2015), Sergej Cetkovic (2014) eller Igranka (2013) imponerade på mig även om Cetkovic var väldigt nära. 

Island har verkligen inspirerats av vår älskade Loreen och Måns Zelmerlöw. Artisten Greta Salóme inleder bidraget Hear Them Calling i tät dimma för att sedan stå mot en effektfull skärmbakgrund med bl.a skuggor av dansare och fåglar. Även om Salóme sätter sin egen prägel på produktionens utformning utröns tydligt Loreens och Zelmerlöws insatser vilket är synd. I ESC-sammanhang är det oerhört viktigt att ge ett eget bidrag till tävlingen och det misslyckas Island med i år. I fortsättningen bör länder helst bryta trender. Minuspoäng kommer därvid att delas ut till Island.

Bosnien kör i år med fyra omaka personer som sjunger och gungar till ljuvliga instrument, och tur är väl det. För instrumenten i bidraget Ljubav Je är det enda intressanta. Parets sånginsatser är ytterst bristfälliga och deras personkemi stämmer inte alls överens varför deras medverkan ifrågasätts. Bosnien har tidigare haft någorlunda bra bidrag. Jag glömmer aldrig Mija Martina Barbaric som 2003 bjöd på det fartfyllda bidraget Could It Be. De har varit borta ett antal år varför det är första gången som landet är med i poängsystemet.

Malta sjunger i år om att gå på vatten och uppmanar människan att klara av stora utmaningar med hjälp av artisten Ira Losco. Hon är skicklig och förmedlar denna uppmaning med hjälp av en dansare. Ändå är det ett medelmåttigt bidrag och eftersom Losco är sist ut i sin semifinal riskerar hon att åka ut. Många har säkert hunnit skaffa sig ett par favoriter och tycker att Losco försöker basunera budskap vi redan bekantat oss med. Jag hoppas ändå på Losco då hon är en av många få kvinnor i den första semifinalen som erbjuder lite av allt. Inte bara lever på sin röst utan på sin karisma och tar ut svängarna i produktionen.

Lycka till!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi har flyttat till ny domän. Nya inlägg ser ni här:   http://torejesper.blogspot.com/ ...

          Tjenare!!Ni som ännu inte har kikat in vårt nya ställe, gör gärna det. Där fortsätter TJ andan och vi har nya saker planerade, just nu finns ännu ett nytt videoklipp ute!       https://torejesper.blogspot.com/   Ha det...

Så närmar vi oss midnatt och årets sista dag är kommen. Det har verkligen varit ett mycket händelserikt år på många sätt vilket jag redan skrivit om i det förra inlägget. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att tacka för alla de här åren på bloggpl...

    http://torejesper.blogspot.com/           ...

  Hoho! Då har det äntligen lidit mot jul och jag inser verkligen hur lite jag bloggat den här månaden och helt gått upp i en massa annat. Till exempel har jag den senaste veckan träffat flera vänner och bytt julklappar, eller har vi ätit god mat...