Veckan lunkar sakta framåt och jag försöker smälta alla intryck efter gårdagens händelser. Först ett seminarium om informationsåtervinning och bibliometri som blev en tydlig repetition från grundkurserna inom BoI. Därefter motionsskrivarkväll med SSU där jag fick hjälp med att lägga fram politiska idéer. Sist men inte minst avslutades kvällen hos ett par goda vänner med god mat och en film. Då blev det lite födelsedagsfirande igen, haha! Även om det var mycket på en gång kändes det ändå högst stimulerande måste jag säga.

Dagen i dag lär väl inte bli lika intensiv, utan snarare ägnar jag större delen åt mitt fördjupningsarbete om muslimsk homosexualitet och förbereder en presentation inför nästa veckas redovisning. Det ska bli så kul att få prata och introducera de andra om detta fascinerande ämne. Men först måste allt bli klart, så vi får höras! Kram!

Hipp hipp hurra för lilla mig! Även om jag firade under hela helgen med familj och vänner är det ändå trevligt att bli uppmärksammad på rätt dag så att säga. Det brukar ju oftast var fest i flera dagar när jag fyller år eftersom man har släkten på två olika håll. Jag tackar alla som ringt, sms:at eller skrivit på sociala medier. Dagen i sig är inte mycket att orda om. Jag tog det hyfsat lugnt och ägnade mig åt mina studier. Var och hälsade på hos farmor för att gratta henne på namnsdagen. Det var synd att hon ännu inte kan äta annars hade jag gärna haft med en bit tårta eller något annat festligt. Nåväl, vi får festa mer längre fram.

Jag är jättenöjd med min dag i alla fall. Kram!

Det finns egentligen mycket att skriva om de senaste dagarna, men just nu orkar jag inte riktigt sätta ord på allt vad jag känner. Låt oss först konstatera att veckan varit en av de hemskaste i mitt liv hittills. Men den har samtidigt innehållit så många fina och underbara stunder vilket jag värdesätter så enormt mycket. Jag har fått tillfälle att njuta och glädjas med mina vänner och familjen under helgen som varit.

Lördagen var en upplevelsedag jag sent glömmer med bio, bowling, god mat och gott sällskap. T och Emma hade verkligen tänkt på allt att jag nästan blev rörd till tårar. Det var kanske inte så konstigt med tanke på den känslostorm som just nu pågår inom mig angående farmors kritiska hälsa. Jag ska också ta tillfället i akt att tacka alla mina andra vänner som antingen ringt eller sms:at under veckan och stöttat mig eller bara låtit mig få skriva av mig. Det har varit så tacksamt, även om jag inte velat vara till besvär och ibland har jag faktiskt inte orkat prata/skriva om det heller till alla. Det får faktiskt ta sin tid. Somliga kanske finner det lämpligare att inte skriva om det alls om det nu är så jobbigt, men är det verkligen rätt att inte delge sina känslor och hur man egentligen mår om det nu inte är så bra? Jag ställer mig då den kritiska frågan om var i samhället utrymmet finns för att delge allt detta? Vart vänder vi oss? Vem kan vi prata med om inte med våra medmänniskor? Har vi helt enkelt glömt bort innebörden av att vara människa och gett efter för självupptagenheten och förmögenheten?

Lyckligtvis har jag omgett mig med underbara människor som tar sig tid för vad jag har att säga, och jag tar mig tid för dem, även om jag också kunde bli bättre på att lyssna mer. Det är nog den största sorgen i livet att se folk i sin omgivning som mår dåligt, speciellt de som aldrig får delge sina sorger inför andra. Därför anstränger jag mig verkligen för att ta till mig dessa människors berättelser. Under åren har lagt märke till vilken skillnad det gör. Och jag vill vara minst lika öppen och ärlig. Farmors hälsa har påverkat mig negativt vilket alla förstått vid det här laget. Det jobbigaste har varit sjukhusbesöken och att se henne åldras i allt snabbare takt p.g.a viktminskning och annat. I fredags åtog jag mig även uppdraget att vara med inför operationen och hålla henne i handen. Hon vägrade nämligen att opereras igen om ingen var med henne, och ansvarsfull som jag är blev lösningen en självklarhet. Vi hade ju lovat varandra att genomgå det här tillsammans. Men det var inte bara jag där, utan både pappa och mina fastrar dök också upp för att peppa henne. För oss anhöriga hade det även kunna bli ett sätt att få ta farväl av henne för det var allvar där och då. När jag lämnade henne ensam med läkarna hade jag ju ingen aning om det var för sista gången. Jag höll alla mina tummar för att det inte skulle bli så under den långa väntan då operationen pågick.

Och lyckligtvis hade vi turen återigen på vår sida, eller ja, det var snarare skicklighet från läkarnas sida givetvis. De räddade henne återigen vilket gör att jag får möjlighet att fortsätta träffa henne. Operationen gick bra och hon hade lyckats vakna upp på egen hand. Det säger nästan sig självt att jag blev helt utmattad efter det beskedet. All spänning släppte att jag bara sjönk ner. Så jag har varit både lycklig och tacksam under helgen, men dock låg av utmattning. Det märktes kanske mer i dag när familjen på mammas sida var här, men jag är ändå glad för deras besök. Att ställa in eller skjuta upp födelsedagsfirandet låg inte alls för mig, utan det skulle bli av till varje pris. Mamma hade ordnat den bästa middagen man kan tänka sig med kyckling och schwarzwaldtårta till efterrätt. Och fina presenter fick jag också. T och Emma gav mig ju själva lördagen, mina morbröder och mormors syster gav mig pengar, mormor servis, mamma servis, trisskalender och ett förkläde.

Ja, jag är så nöjd och tacksam att jag kommer sova lugnt i natt, det försäkrar jag. Bara genom att ha fått skriva av mig det här inlägget har mycket redan släppt. Det finns alltså en poäng med att delge sina tankar och så vidare, och jag tror de flesta av er som läser uppskattar det i längden.

Nu säger jag god natt!

Tiden rinner verkligen i väg under dessa dagar. Snart är det helg och då händer det massa spännande och trevliga saker. Bland annat ska jag ut med T och Emma för att fira min födelsedag. Vi kommer se den nya Fantastiska Vidunder på bio, men annars har de själva fått planera dagen så det ska bli kul att få se hur de har tänkt! På söndag kommer familjen och äter middag. Så helgen är verkligen fylld med roliga aktiviteter.

Veckan har också varit ganska rolig bitvis, även om den varit lång. Det är nog främst sjukhusbesöken som varit långdragna. Jag är inne nästan varje dag hos farmor för att hålla henne sällskap, och det känns verkligen i hjärtat att hon ska behöva ligga där. Nu har det uppstått komplikationer efter operationen som resulterat i tarmvred. Det var tack vare läkarna jag fick reda på detta, och det gjorde att modet sjönk en aning. Sådant här kan vara vanligare än man tror, men det är ändå lika frustrerande varje gång. Det ska ändå sägas att hon mådde lite bättre i dag än i går så jag är fortfarande vid gott mod. Hatar bara att det ska ta sådan lång tid, för nu vill vi hem!

Jämsides har jag ändå kunnat fokusera på studierna. Den här veckan är det två seminarier som har hållits. Ett om bibliotekspraktikens framväxt och ett om Kuhns paradigmbegrepp. I går hann jag till och med träffa en kille som var här på kurs. Vi fick bara en timme tillsammans för sedan skulle han närvara vid en bankett. Från min sida kändes det jättebra och jag träffar gärna honom igen. Han verkar inte heller vara omedgörlig till att träffas igen, fast lade betoningen på att göra det i ett vänskapligt syfte. Det är ju givetvis inget jag har emot för vänskap kan ju alltid utvecklas … eller inte … men det är viktigt att ge det hela en chans, och det vill jag ge.

Hoppas ni haft en bra vecka så här långt! Kram på er!

Mycket spring har det blivit i dessa korridorer under helgen. In i sterila rum och möta den åldrade kvinnan som för några dagar sedan låg i fejd med Cystania, kvinnan som är min farmor. Lasarett är väl inte riktigt vår grej, även om vi är tacksamma att de finns. Tänk själv hur drygt och långtråkigt det kan vara att ligga i en sjukhussäng. Speciellt om man inte riktigt är bekväm med sjukhus. Det är därför jag varje dag tittat in för att ta en check och mildra omständigheterna. Och det har varit så värt besöken. Det har minst sagt varit underbart att följa hennes framsteg efter operationen. Nu är hon befriad från både dropp och kateter, och har varit uppe och gått, ätit osv.

Jag glömmer nog heller inte mitt första besök hos henne i fredags. Då sov hon när jag kom så jag satte mig ner bredvid sängen och väntade så länge. Blicken jag fick av henne när hon vaknade var oslagbar, och det gick verkligen upp för mig hur mycket jag älskar den kvinnan. Tiden stannade under dessa minuter till att endast kretsa kring oss två, och vi kom överens om att ta oss igenom detta tillsammans. Nu hoppas vi att hon snart får åka hem!

Haha en härlig slager!!

Vilken pärs! Det senaste dygnet har varit oerhört svårt och jobbigt att genomlida. Har knappt kunnat äta eller sova för farmors räkning, och tentan riskerade att bli lidande med flummiga formuleringar. Tidigare i förmiddags hängde jag nästan i ett hörn och väntade otåligt på telefonsamtalet som skulle förkunna hur farmors kamp mot den fruktade Cystania hade fortgått. Och turen var verkligen på vår sida när jag kom i kontakt med mina fastrar, tack vare skickliga läkare och medarbetare till Cystanias förtret som ilsket fick ringla sig ut ur operationssalen. Förhoppningsvis återser vi inte henne på länge, även om vi alla vet att hon när som helst kan komma tillbaka och kräva ett nytt offer. Detta eviga lidande och denna ständiga kamp mot detta fruktansvärda monster.

Jag står i tacksamhetsskuld till läkarna och forskningen och kommer därför höja mitt bidrag till cancerfonden för att fler operationer inte ska ha dödlig utgång. Nu kan jag andas ut tillfälligt och känner stor lättnad, och jag inser hur psykiskt påfrestande det har varit, vilket alla anhöriga säkert kan intyga. I morgon får jag besöka farmor och ventilera hur allt gått utifrån henne själv. Så lättad! Jag tackar mina fastrar för en mycket trevlig eftermiddag där tid gavs för reflektion, hopp och eftertanke. Kram!

Ledsen att jag inte varit så aktiv den här veckan heller, men jag har haft tankarna på annat. Bland annat är jag mitt uppe i tentaskrivande och forskar på mitt fördjupningsarbete samtidigt som jag oroar mig för farmors hälsa. Självklart vill jag vara tapper och inställd på att allt kan hända, både bra och dåliga saker. Även om farmor blivit rejält nedbruten under de senaste månaderna kan hon alltid överraska oss alla. Den stundade operationen för att ta en strid med cancern, den fruktansvärda Cystania som jag skriver om i en av mina satiriska berättelser, är bara några dagar bort. Och det är väl först efter dagens mårtensmiddag där jag samlade familjen för farmors skull som jag inser att det skulle kunna vara den sista måltiden. Nu vill jag ändå poängtera att jag inte på något sätt önskar livet ur henne, eller känner hopplöshet inför själva läkarvetenskapen. Jag är minst lika optimistisk som övriga familjemedlemmar, men jag vet samtidigt att det finns ingen garanti för att hon skulle vakna upp efter en operation, och även om hon skulle göra det vet ingen hur hon mår efteråt. Således är det hela att likna vid ett slags dött lopp. Om hon inte opereras inom den närmaste tiden avlider hon oavsett.

Men även jag kan vackla i min tapperhet, speciellt när jag tänker på allt arbete som väntar. Ni får förlåta mig för att jag skriver som jag skriver, men det känns bäst för mig att gå händelserna lite i förväg och vara så förberedd som möjligt. Lyckligtvis är vi många som kan hjälpas åt, och det ska sägas att det krävs både noggrannhet och eftertänksamhet när väl det arbetet börjar. Men förnärvarande släpper vi sådana tankar och gläds över den otroligt goda måltiden vi alla fick avnjuta och tackar varandra för den dyrbara tid vi tar i anspråk för att vara tillsammans.

Mårten Gås är ju när allt kommer omkring mer än bara en middag … i mat- och resursväg har det historiskt handlat det om att ta tillvara på allt … för familjen handlar det dock mer om att samlas och förenas kring en gemensam huvudrätt. För nostalgikern kan traditionen och minnena skänka stor tillfredsställelse och påminna oss om tidens förändrade kretslopp, för den sällskapsglade kan glada skratt och givande samtal ge upphov till stimulans i själen, och den matglade kan skatta sig lycklig över att få sätta sig ner till bords och göra sig beredd på att uppleva ett slags matorgasm i bästa fall. Det står oss därför klart att mårtensmiddagen fyller en viktig funktion i våra liv och alla har sin egen relation till den på sitt eget finurliga sätt. Låt oss nu hoppas att operationen går vägen och att Cystania lämnar oss i fred!