Efter gårdagens hemkomst kände jag mig nästan medvetslös och omtumlad. Jag hade verkligen använt alla tänkbara batterier på plats och försökt hålla modet uppe så länge det bara gick. Eftersom alla andra tycktes drabbas av panik och var extremt omtumlade blev lösningen att ignorera mina egna psykiska behov, fastän jag var nära att bryta ihop. Men min inre röst hindrade mig och ställde exakt samma fråga som ekat inom mig i flera år: Vem är det då som ska ansvar? Det var därför inte så konstigt att huvudvärken blev ganska påfallande när jag klev innanför dörren och tvangs sätta mig ner. All tänkbar energi var därvid urladdad och jag fann ingen motivation till att göra någonting. Facebook överöstes av kärlek från familj och vänner vilket gjorde det lättare för mig att bearbeta det inträffade. Dock orkade jag inte kommentera händelsen i längre utsträckning utan hänvisade vidare till tidningarnas artiklar.

Lasarettet underrättade mig strax efter att mamma givit mig en blombukett som plåster på såren, och meddelade att remissen från Tingsryd var vidarebefordrad till Öron-, näsa- och halsmottagningen. Jag skulle infinna mig där klockan tio i dag, vilket jag också gjorde. När jag skred in på avdelningen hade jag ingen aning om huruvida påfrestande den långa väntetiden skulle påverka mitt psyke. Klockan blev långt efter tio innan någon kom. Min läkare var fullbokad och tvingades skjuta upp tiden till 45, sedermera 60 min.

Det värsta som händelsen givit mig är en tråkig rastlöshet som innebär att jag inte orkar eller har lust att göra något mer än gå runt i ett töcken. Det är utmattande att skriva och läsa för det kräver en intensiv hjärnaktivitet och min stela nacke sänker min annars så kreativa drivimpuls. Jag har aldrig varit intresserad av att vila även om jag för den sakens skull inte föredrar fysisk ansträngning. Det faller mig liksom inte in att sitta ner i långa perioder och vänta på att något mirakulöst ska inträffa. I stället ägnar jag mig gärna åt arbete, läsning eller något som får mig att känna att jag gör något.

Sedan barnsben har jag fått veta att arbetaren får lön för sitt utförda arbete, precis som eleven får poäng för sin insats under en utbildning. Det lönar sig därför att alltid försöka göra sitt bästa med sin tillvaro och skapa förutsättningar för att göra världen mottaglig för sina särskilda insatser. Låter det invecklat? I princip är det ganska enkelt om man översätter det så här: Det är bättre att göra sitt bästa än vänta på att någon annan gör det! Jag tror den visdomen hindrar mig från att vila i långa perioder. Olyckan har dessvärre inneburit en hel del ouppskattad vila, men tack vare läkemedel gick det bra att sova efter behandlingen.

När väl läkaren tog emot mig brottades jag med mina inre känslor. Jag var irriterad över att ha fått vänta så länge och den smärta i näsan som jag numera dras med. Det kan dock ingen rå för, varför det är meningslöst att brusa upp. Men känslor kan människan inte alltid styra över och eftersom jag reagerar på smärta, och oviss väntan dessutom tycks påfresta mitt psyke har jag svårt att lägga band på mig. Min förhoppning är att min läkare och sköterskorna har överseende med mitt humör. Jag vill ändå minnas att jag ansträngde mig för att underlätta deras arbetsbörda. I hela mitt liv har jag alltid respekterat vården så varför skulle jag börja bråka nu? Det fann jag väldigt olämpligt och oprofessionellt varför jag förde mig kortfattat med konstlad röst.

Min näsbehandling resulterade i ett ingrepp där läkaren fick bedöva hela kanalen för att sedan sticka hål på de platser som blivit olyckligt drabbade. En inre blödning uppstod kort efter olyckan som riskerade besvärliga infektioner om inte vidare åtgärder tillfogades. Därför användes både sticka och sugslangar, tillsammans med ett kletigt medel. Det här medlet lades med kompress och täppte igen ingången. Jag trodde hjärnan skulle sprängas och jag ångrade bittert att jag sökte ta mig till Kallinge. Under tiden jag var igentäppt var jag en förskräcklig människa som inte bara såg extremt ful ut, utan även gick runt med osunda tankar. Jag ville inte vara med om det här och förstod inte varför just jag drabbats. På röntgenavdelningen fick jag emellertid ett positivt besked om att nacken skulle återställa sig inom ett par dagar utan åtgärder. Det var en lättnad och jag bad tyst till de makter som står människan högre i rang där jag tackade dem, hen eller det.

Efter behandlingen slängde jag i mig lunchen som mamma gjort i ordning. Vi satt mittemot varandra i köket och yttrade inte ett ord. Hon berättade i efterhand att hon stått villrådig inför min lynnighet. Mitt klokaste beslut blev därvid att låsa in mig och vila tills klockan blev fem då jag kunde ta ut kompressen. Jag somnade och vaknade cirka halv sex. När näsan tömts på innehåll släppte värken och den förskräckliga människan avlägsnades. Jag blev med ens tacksam mot alla människor som stått ut med mig och hela händelsen ifråga. Inte en gnutta osund tanke fanns kvar, utan bara kärlek och omtanke. Som det alltid varit.

I morgon är jag inkallad igen för kontroll och då kommer jag be om förlåtelse för mitt uppförande. En Johansson kan nämligen inte uppföra sig på det här sättet, oavsett hur omständigheterna ser ut. Jag måste också påminna mig själv om att det kunde gått mycket värre och att en inre blödning i näsan knappast är något att göra en så stor grej av. Därför väljer jag att se dagens behandling med blida ögon och endast återge hur det kändes att bli en ful och förskräcklig människa som inte hade för avsikt att bli det.

Nu börjar vi om på en ny kula, med andra slags upptåg och förväntningar. Händelsen har verkligen fått mig att vilja leva! Och det är väl på tiden att jag gör det… Lever i den kropp som är mitt fysiska element och som inte får begränsas av en inre röst som hemsökt mig i flera års tid. Jag förlorade något i bussen, precis på samma sätt som jag förlorade något när jag kom till Växjö och lämnade samhället där jag växte upp. Men jag fann samtidigt något som är väl värt att värdesätta och som jag nu ska göra till något bra. Livet går vidare!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi har flyttat till ny domän. Nya inlägg ser ni här:   http://torejesper.blogspot.com/ ...

          Tjenare!!Ni som ännu inte har kikat in vårt nya ställe, gör gärna det. Där fortsätter TJ andan och vi har nya saker planerade, just nu finns ännu ett nytt videoklipp ute!       https://torejesper.blogspot.com/   Ha det...

Så närmar vi oss midnatt och årets sista dag är kommen. Det har verkligen varit ett mycket händelserikt år på många sätt vilket jag redan skrivit om i det förra inlägget. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att tacka för alla de här åren på bloggpl...

    http://torejesper.blogspot.com/           ...

  Hoho! Då har det äntligen lidit mot jul och jag inser verkligen hur lite jag bloggat den här månaden och helt gått upp i en massa annat. Till exempel har jag den senaste veckan träffat flera vänner och bytt julklappar, eller har vi ätit god mat...