TJ

Inlägg publicerade under kategorin Nytt från Mello/Esc

Av tj - 12 maj 2016 16:56

 

Efter en minst sagt underhållande show i tisdags fortsätter festen om bara några timmar. I kväll presenteras det andra startfältet som enligt mig är något starkare än det första. Jag hoppas också ni bringat klarhet i hur poängsystemet fungerar. Annars kommer här en snabb liten repetition:

Länderna får poäng i tre kategorier mellan 1-5. Först studeras bidragens budskap genom att endast lyssna på låtarna. Därefter följer poängsättning för scenframträdandet och sist men inte minst sammanfattas helheten. När poäng är satta erhåller bidraget sitt betyg. Sedan följer en rangordningskategori (vinstchans) där länderna får poäng mellan 1-10. Det gör det möjligt för en del bidrag att dra ifrån för att markera skillnader i åsikter och omdöme. Kruxet med kategorin är dock att den inte påverkar betyget. Ett godkänt bidrag kan därför ha högre poäng än ett väl godkänt bidrag.

Som om inte detta vore nog presenteras juryns tidigare omdömen om länderna. Tänk bara på att i fjol poängsatte jag och T gemensamt. Det har endast varit möjligt att återhämta den sammanslagna summan. Att dela summan i två delar är inte heller att rekommendera eftersom poängsättningen är mer komplicerad än så. Historiken från i fjol används i jämförelsesyfte och är av särskilt intresse i framtida analyser.


Nu fortsätter tävlingen!


 

Lettland har en någorlunda iögonfallande artist, med det är väl värt att ifrågasätta hans sångbegåvning. Justs skriker mest ut sitt budskap och konceptet känns ansträngt. Han rör sig tillika medelmåttigt på scenen. I fjol skickade Lettland en mycket märklig varelse som jag hade stort problem med. Ni minns väl Aminata och hennes skrikande bidrag Love Injected.  2014 var inte heller bra vad Lettland beträffar, med Aarzemnieki och hans glädjefyllda kakbakning. Det verkar som Lettland inte satsar på vinst alls …

 

Polen ställer i år upp med bidraget Colors Of Your Life som är ett efterlängtat bidrag från landet. Tidigare har de ju visserligen haft självförtroende och skickat en del provocerande produktioner. Jag kan fortfarande inte glömma de polska kvinnorna som erbjöd lite för mycket i min smak. Det var närmast ett sexistiskt bidrag som vi hoppas aldrig återkommer. Artisten Michal Szpak sjunger med känsla och det dröjer inte många sekunder förrän han har fångat mitt hjärta och min övertygelse. Tillsammans med Nils Dahlman söker vi utröna vad Szpak vill säga med sina vackra rader och har bildat en teori om inre identitetsgestaltning där individen antar en färg som representerar dennes värden och förmågor. Aningen romantiskt hävdar jag. Problematiskt hävdar Dahlman eftersom sådana färgbestämmelser begränsar människan att anta flera färger (eftersom många olika egenskaper formar en identitet). Samtidigt ligger det möjligheter i Colors Of Your Life där individer helt kan skapa nya färger som passar deras identitet.

 

Schweiz produktion får mig att höja ögonbrynen. Jag förstår mig inte på deras artist Rykka som under repetitionerna har en egendomlig, ja nästan anskrämlig klädsel på sig. Inte nog med det … hennes återkommande rörelsemönster är jobbigt att beskåda. Det skrämmande är tillika att jag själv skulle kunna röra mig på exakt samma sätt, men det vore ju inte klokt i så fall. Ytterst sorgligt med tanke på att låten The Last Of Our Kind synliggör en minoritet och söker på det sättet motverka främlingsfientlighet som är ett återkommande tema i årets festival. Budskapet är tydligt och jag gillar låten starkt. Varför gör då Rykka så här? Nils Dahlman menar att Schweiz fokuserar på budskapet framför en iögonfallande nummer. På det sättet koncentrerar sig publiken på The Last Of Our Kind och dess innebörd. Men jag hävdar att publiken snarare tappar intresset för Rykka och Schweiz produktion när de erbjuder en sådan här enkel produktion.

 

Israel tillåter oss i år att reflektera över mänsklighetens existens. I alla fall gör jag det när jag lyssnar på bidraget Made Of Stars. En bättre värld kanske väntar runt hörnet som artisten Hovi Star önskar tillkännage. Made Of Stars innebörd är liknande med Måns Zelmerlöws Heroes där varje individ är en hjälte och huvudperson i sitt eget liv. Skillnaden med Made Of Stars är att varje individ är en stjärna, men som under uppväxten förlorat sin identitet och sitt heliga rike. Star representerar en upplyst själ som söker kontakt med övriga stjärnor. Nils Dahlman gör en jämförelse med ateisterna och hävdar att Star betonar något mycket besynnerligt men samtidigt väldigt hederligt. Made Of Stars har självfallet andra innebörder också, men det är framför allt strävan efter att bli upplyst som tilltalar både mig och Dahlman.

 

Vitryssland vet verkligen hur en show i ESC ska se ut. Artisten IVAN inleder sitt bidrag Help You Fly naken tillsammans med en varg. Därefter bjuder han på en magisk och underhållande produktion. Det tragiska är dock att IVAN inte låter så bra live som han gör under inspelningen. Så brukar det oftast vara, men det här är annorlunda. Extremt annorlunda! Nästan en tror IVAN har byts ut till scenframträdandet. Sånginsatsen gör därför att jag inte kan sätta full pott på Vitryssland i år.

 

Serbien med sin Sanja Vučić ZAA är relativt medelmåttiga i år. Goodbye är visserligen en stark låt som skulle kunna gå långt, men hennes rörelsemönster gör det hela jobbigt att titta på. Hon får dock lite komplimang för sin fina klänning. En annan kvinna som också hade fin klänning och dessutom volym var fjolårets Bojana Stamenov med sin Beauty Never Lies som enligt mig tog Serbien uppåt. Dock leder fortfarande den serbiska trion som medverkade 2013 med Ljubav Je Svuda som var något av det mest tilltalande på länge från Serbien. I år är jag som sagt måttligt imponerad och min medhjälpare Nils Dahlman instämmer. Det återstår att se vad som händer …

 

Jag hoppades innerligt att Irland skulle bjuda på en show som vi aldrig sett förut eller åtminstone en hit som kunde bli en sommarplåga. Naturligtvis hyste jag stort hopp till Nicky Byrne, en av gruppmedlemmarna i Westlife som i år förmedlar det naiva bidraget Sunlight. Men när jag nu lyssnat på textraderna och sett den ofantligt innehållslösa showen blir jag bara deprimerad. En del har till och med påstått att Irland ska hålla ESC nästa år. Det tror jag definitivt inte. Jag beklagar Byrne, men det här var nog inte det bästa du kunde erbjuda Europa. Sunlight kan ni nog ändå återse i finalen eftersom låten är helt okej, men den expanderar inte vilket är ytterst sorgligt. Jag har sökt Nils Dahlman för en kommentar om Irland, men får inget svar. Vi är nog båda besvikna.

 

Makedonien vill jag påstå är årets sämsta bidrag. Jag förstår mig inte på vad Kaliopi vill säga med bidraget Dona. Enligt expertpanelen i Inför Eurovision Song Contest är Dona ett politiskt bidrag, men jag blir inte klokare för det. Kaliopi använder bara handrörelser i sitt nummer och tittar upp som om hon får en uppenbarelse. Innan sången avslutas faller hon tillbaka i sin egen föreställningsvärld. Det är lite komiskt och underhållande varför jag ger Dona ett pluspoäng för showen. Annars är det nog det lägsta poänget som jag hittills gett till Makedonien.

 

Litauen är en ren besvikelse i år. Deras bidrag är nämligen en av de bästa poplåtarna, men artisten Donny Montell väljer att anta scenen helt själv. Det vill jag hävda är detsamma med självmord. I’ve Been Waiting For This Night är ett festbidrag som visserligen innehåller naivistiska textrader. Jag tycker speciellt det är konstigt att Montell väntat en hel livstid på att få uppleva just den här kvällen. Det blir aningen tråkigt om jag bara skulle lyssna på texten. Det är helheten kring låten som tilltalar mig och jag vill liksom med Laura Tesoro från Belgien dansa och glömma mina bekymmer under tre minuter. Men att kliva upp på scenen ensam är att göra I’ve Been Waiting For This Night orättvisa. Djupt besviken och det blir poängavdrag!

 

Australien får vara med i år igen och skickar prinsessan Dami Im med bidraget Sound Of Silence som är en av mina personliga favoriter i årets tävling. Im sjunger med känsla och har en gedigen repertoar. Sorgligt nog blev jag aningen orolig när jag fick se genrepet då Im sitter ner och förmedlar sin historia. Nästan rakt igenom sitter hon som balens drottning eller en trånande prinsessgestalt vilket fick mig att tappa intresset för produktionen. Jag hade väntat mig mer från Australien då fjolåret blev en succé. Det gäller därför att folk verkligen lyssnar på Im och blir betagna av hennes professionella utstrålning om hon ska gå vidare till final.

 

Slovenien skickar i år den härliga låten Blue and Red som presenteras av sångerskan ManuElla. Det finns inte så mycket att säga om showen i det här läget. ManuElla antar scenen helt ensam och tar små lätta steg. Precis som många andra kvinnor i festivalen fokuserar hon låten framför ett minnesvärt nummer vilket är beklämmande. På en sådan här stor scen är det viktigt att ta ut svängarna annars riskerar artisterna att falla mellan stolarna. Den enda rekvisita bidraget har är en man i bar överkropp som snurrar runt i ett rep. Föga imponerad!

 

En av årets mest lekfulla artister är Poli Genova som representerar Bulgarien med bidraget If Love Was A Crime. Genova uppträder med sådan lättsamhet och glädje att det direkt smittar av sig. Expertpanelen i Inför Eurovision Song Contest hyllade Bulgarien och jag gör detsamma. If Love Was A Crime tillför inget annat än glädje och kommer troligen samla Europa kring Genovas komiska scenframträdande. Höfter och sprattlande ben utlovas!

 

Danmarks bidrag Soldiers Of Love är jag i år lite kluven till. De har fått höga poäng för låten är väldigt bra, men samtidigt beror det nog på den nordiska musikstilen. Jag förstår vad Lighthouse X vill förmedla med Soldiers Of Love och skulle definitivt lyssna på den i bilen eller på tåget. Men deras scenframträdande lämnar inga speciella avtryck. Jag blir därvid förbryllad och undrar varför danskarna gör på det här viset? De kör på ett säkert kort med Lighthouse X precis som Storbritanniens Joe and Jack utan att ta ut svängarna. Soldiers Of Love kommer troligen gå vidare, men det är inte chockerande om den inte gör det heller.

 

Ukrainas bidrag 1944 är nog en av årets svåraste produktioner att analysera. Artisten Jamala vill förmedla ett politiskt budskap där hon berättar om en befolkning som dör när främlingar invaderar landet. Budskapet illustrerar självfallet Sovjetunionens historia, främlingsfientlighet och nationalism. Det gör att Jamala borde betraktas som en fantastisk förmedlare, men jag tror budskapet hamnar i skymundan för Jamalas scenspråk och karisma. Hon skriker och rör sig knappt på scenen varför bidraget 1944 riskerar att falla mellan stolarna. I kontrast till de mer lättsamma produktionerna förefaller också 1944 som ett missbildat träsk fyllt av depressiva individer. Nils Dahlman tar liksom jag av hatten för Jamala, men sörjer att helheten är så bristfällig.

 

Norge skickar i år ett egendomligt bidrag som är varken bra eller dåligt. Framför allt är bidraget Icebreaker förvirrande då tempot går upp och ner, fram och tillbaka. Artisten Agnete utstrålar emellertid självsäkerhet och har en väldigt fin röst. Jag gillar särskilt effekterna i bakgrunden och tänker på Elsa i Frost när jag ser Agnete. Om man lyssnar på låten ett par gånger växer den. I jämförelse med Mørland och Debrah Scarlett från förra året är det en klar förbättring.

 

Georgiens bidrag Midnight Gold som framförs av Nika Kocharov and Young Georgian Lolitaz är en produktion jag har svårt för. Det händer inte mycket scenen och det tar lång tid innan jag förstår vad det är jag lyssnar på. Enligt gruppen själva handlar Midnight Gold om att dagen efter minnas en fartfylld natt. Jag vill bara lägga mig ner och be till högre makter att Nina Sublatti från i fjol ska komma tillbaka. Nils Dahlman är också tveksam till baksmällan som Kocharov m.fl sjunger om. Han berättar vidare att låten förvirrar honom när tempot går upp och ner. Georgien har varit bättre!

 

Den kvinna som definitivt riskerar att glömmas bort är Eneda Tarifa som representerar Albanien. Låten Fairytale är helt okej, men det händer inte mycket med den. Risken är tillika att Tarifa förlitar sig på sin röst och glömmer bort att röra sig. Mäktiga effekter i bakgrunden lär inte vänta och såvitt jag vet ingen koreograf heller. Fairytale är likt Norges Icebreaker en låt som växer för varje gång en lyssnar, men det trista scenframträdandet innebär nog ett toalettbesök, chipspåfyllnad eller en rökpaus för publikens del.

 

Belgien bjuder upp till dans med bidraget What’s The Pressure som handlar om att leva ut sina fantasier och helt och hållet vara sig själv. I dag lever i en värld med vissa ideal kring hur människan bör vara och se ut. Men Laura Tesoro har tröttnat på att leva upp till idealet och hoppas Europa vill vara med henne i sin frihetsdemonstration. What’s The Pressure är rakt igenom ett glädjande bidrag som ska engagera sin publik genom att dansa. Nils Dahlman lägger fram en teori om en ny idealism som han menar Tesoro introducerar och förmedlar. Men jag hävdar att Tesoro snarare vill bryta idealismen och låta populationen gå sin egen väg. I kväll dansar vi med Belgien och Tesoro.


Lycka till!


 

Av tj - 10 maj 2016 23:45

 

Ett antal dagar tycks ha förflutit utan min tillåtelse. Det känns nästan skrämmande hur fort tiden går när en själv önskar att dygnet hade fler än 24 timmar. Har ni känt så någon gång? Att tiden bara rinner ifrån er. Dessa två dagar har jag nästan bara ägnat mig åt Eurovision, en del pappersarbete och det som fortfarande behöver göras efter studierna.


Jag kom i väg till biblioteket i går och där satt jag i godan ro ett par timmar. Hade nämligen ärende till källarens tidskriftsmagasin och där får knappt någon vara över huvud taget. Där förvaras allt ni kan tänka er och ni må tro jag ville gå in där, men till och med jag tvingades vänta tålmodigt utanför. Lite skamligt är det ju dessutom när handlingen som är av intresse är Samlevnads- och sexualfrågor för psykiskt utvecklingsstörda. En del av er kanske höjer på ögonbrynen, medan några kanske är glada för att jag vill göra ett fördjupningsarbete om sinnessjukdom i gångna tider. Sinnessjukdom är inte detsamma som psykiskt utvecklingsstörd, men samhällets förhållande till dessa människors sexualitet har varit snarlik varför jag hoppas att boken kan ge mig nyttiga infallsvinklar. 


Mänskligt beteende, psykologi och framför allt psykisk ohälsa fascinerar mig och har alltid gjort. Det växer sig bara starkare för varje år som går. Speciellt är jag intresserad av mina förfäders psykiska hälsa då jag påträffat en hel del intressanta fall. För ett par år sedan vägrade jag strongt att skriva om mina förfäder, men idén att dokumentera mina upptäckter är samtidigt så lockande att jag inte kan släppa tanken. Det kommer i så fall inte bli något verk där jag hänger ut någon specifik utan ett översiktsarbete där personhistoria vävs ihop med övrig historia. Nåväl, nog om det för ett tag…

 

Som ni redan lagt märke till har Eurovision dragit i gång igen. Konstigt eftersom det känns som det var i går Måns Zelmerlöw vann i Wien. Det här året har jag uppdaterats sent då jag prioriterade studierna. Vilket inneburit att förarbete och framför allt poängsättning påbörjades inte förrän förra veckan. En skulle väl kunna säga att det varit i stressigaste laget, men jag har bara mig själv att skylla. T påstår att inget med ESC behöver vara komplicerat, men jag förstår inte riktigt vad han menar med det. Är det ESC så är det och då fordras noggranna glasögon till bedömningarna.


Jag höll alla tänkbara tummar för Sergey Lazarev från Ryssland som enligt mig är festivalens nästbästa bidrag i årets festival efter Poli Genova från Bulgarien. Och det gick ju hur bra som helst för Lazarev och många fler dessutom. Österrike, Kroatien, Ungern, Azerbajdzjan och Malta är några av de länder som gick vidare till lördagens final. Synd att inte Serhat (San Marinos representant) gick vidare. T hoppades verkligen på honom framför Grekland (som för övrigt inte heller gick vidare). Vidare hyllade han Bosniens bidrag som olyckligtvis inte heller gick vidare. Bosnien brukar ju ha bra låtar, men Ljubav Je tilltalar inte mig alls. Jag hängde också upp mig på en av artisternas stånd i slutet av framträdandet (det råkade jag bara upptäcka!). Det är inte alltid lätt att trivas i vissa situationer. Nåja, olyckan gav ju inga extra poäng ändå.


Nu är det dags att släcka lampan tror jag. Ni får ha det bra så hörs vi av!

 

 

Av tj - 10 maj 2016 20:59





Då kör vi!! Mina top fem denna semifnal!!


   





Av tj - 10 maj 2016 16:00

 

Då är det äntligen dags för Eurovision Song Contest. I år har TJ valt att poängsätta var för sig varför en del frågetecken kan uppstå när ni ser poängsättningen. Kategorierna är samma som de senaste åren och innebär att länderna får mellan 3-15 poäng i första poängsättningen. När väl detta är gjort erhåller länderna betyg. 1-4 poäng = Underkänd (U); 5-7 poäng = Tillgodoräknad (T); 8-11 poäng = Godkänd (G); 12-15 poäng = Väl godkänd (VG). Till årets tävling har det sedan tillkommit en extra kategori (vinstchans) i systemet som ger poäng mellan 1-10, men som inte påverkar betyget. Det innebär att ett land kan få 25 poäng som högst och 4 poäng som lägst.


Som ni märker kan ni också jämföra poäng och betyg med föregående år för de länder som medverkade i fjol. Dessa poäng är återhämtade från det tidigare systemet där både jag och T gav poäng. I historiken är det alltså inte bara min åsikt som representeras. Varje land har också en liten kommentar. Nu kör vi!

 

Finland vill nog lite väl mycket i år med artisten Sandhja. Refrängen under scenframträdandet låter högst egendomligt och jag är orolig att det ska brista någonstans. Melodin Sing It Away är ändå klämmig och kommer troligen hamna på en bra placering. Finland är kända för att erbjuda bra och klämmiga låtar. Men i fjol levererade Pertti Kurikan Nimipäivät landets sämsta bidrag. Emellertid var det kanske landets bästa grupp som fick representera i ESC. Då kanske Softengine från 2014 var ett något bättre bidrag även om det aldrig hände något intressant på scenen.

 

Grekland vill med sitt bidrag Utopian Land förmedla ett filosofiskt Europa med idealiserade värden. De kommer garanterat slå på trumma och dansa. Även om Utopian Land har mycket att erbjuda publiken måste jag ärligt säga att texten inte berör mig. Melodin kommer heller aldrig riktigt igång. Gruppen Argo är säkert villiga att göra sitt bästa, men frågan är om det räcker. Greklands historia är ganska sorglig och har inte kommit med något kanonbidrag sedan Elena Paparizou vann 2005. Två undantag dock och det är fjolårets Maria Elena Kyriakou och Giorgos Alkaios från 2010 (som för övrigt var T’s favorit).

 

Moldavien har hög status med bidraget Falling Stars som symboliserar After Darks budskap om att alla är stjärnor i sina egna liv. Sångerskan Lidia Isac kommer förmedla Moldaviens briljanta text med hjälp av en dansare. I övrigt står hon helt ensam på scenen och det verkar inte vara några imponerande rörelser. Då det är många kvinnor i år gäller det för Isac att improvisera för Falling Stars är värd en finalplats. Betydligt bättre än det egendomliga bidraget I Want Your Love med Eduard Romanyuta från i fjol.

 

Ungern kör på en mäktig ballad med charmfulla effekter, tillika en snygg artist, men som knappt rör sig på scenen vilket gör bidraget tråkigt. Freddies röst är något mörk och distanserad. Medverkade i fjol med Wars For Nothing som får man väl ändå säga var ett fiasko där gruppen Boogie förmedlade fred till publiken. Diskussionen som fördes efter dess medverkan resulterade i en banal debatt. Nils Dahlman poängterar att Ungern sökte uppvisa ett slags propaganda mot orättvisorna i Europa, men att budskapet var felplacerat i tiden (jfr Rysslands senaste fredsförklaring).

 

Kroatien har stått över i två år och återfinns därför inte i poängsystemet. Senast de var med var 2013 med bidraget Mizerja som personligen är en av de bästa låtarna från landet i den moderna tävlingen. Årets bidrag Lighthouse är stark och stimulerar fantasin. Artisten Nina Kraljić är ett skuggliknande väsen som står framför en imponerande skärmbakgrund med blixtar och porlande vatten. Emellertid är det ytterst få rörelser och Kraljić kommer troligtvis endast leverera Lighthouse med sin röst, vilket är att göra låten orättvisa. Förtjänar verkligen en finalplats, men riskerar att falla mellan stolarna.

 

Nederländerna uppmanar oss att stanna upp och reflektera över vår nuvarande levnadssituation. Det förefaller även som om budskapet riktar sig till män i kultiverade kretsar, men som uppenbarligen tilltalar en allmän publik. Vågat och intressant! Douwe Bob med bidraget Slow Down är reflekterande utfyllnad som säkerligen riskerar att falla mellan stolarna. Det beror dels på konkurrensen i startfältet, men även p.g.a produktionens banala framtoning. Nederländerna tillför inget nytt och man tröttnar snabbt. Ändå välkomnar jag Slow Down och framhåller att dess budskap borde mänskligheten ta till sig. Landet indikerar på det här sättet att de vet vad världen egentligen behöver.

 

Armenien skickar i år Iveta Mukuchyan som dansar på moln och rör sig i dimman. Hon är ytterst begränsad i sitt scenframträdande och känns falsettkastrerad för att citera Oscar Sia i expertpanelen i Inför Eurovision Song Contest. Jag har varit måttligt imponerad av Armenien de senaste åren. Ett kärt minne är dock bidraget Jan-Jan från 2009 som jag aldrig glömmer. I övrigt är det få bidrag från landet som påverkat mig eller gjort sig minnesvärda. De har helt enkelt glömts bort. Bidraget LoveWave är mestadels en experimentering med rösten varför den får bittra minuspoäng.

 

San Marino har ofta missförståtts med sina charmfulla bidrag och jag har nog varit en av få som älskat bidragen de erbjudit. Vi har ju dessutom varit bortskämda med Valentina Monetta tre gånger i rad, sist med Maybe 2014. I fjol bytte landet emellertid ut Monetta till duon Michele Perniola och Anita Simoncini, vars personkemi inte överensstämde. Ni minns kanske att Perniola hade en egen dansföreställning medan Simoncini ägnade sig åt sitt. I år skickar de turken Serhat med låten I Didn’t Know som bjuder på en lättsam melodi med ett enkelt budskap. Produktionen består av överflödiga dansare som underhåller Serhat då han knappt rör sig på scenen. Jag ser fram emot att se om han under sändningen har några ess i rockärmen.

 

Ryssland satsar verkligen på vinst i år när de skickar den heta Sergey Lazarev med bidraget You Are The Only One. Äntligen slipper vi lyssna till de naiva och banala texterna om fred och tolerans när Lazarev intar scenen med ett helt annat uttryck och förmedlar en melodi, vars text härrör från hjärtslitande kärleksförklaringar. You Are The Only One är ett effektfullt nummer med imponerande skärmduk som förhöjer Lazarevs genuina karisma. Tidigare cirkulerade ett par begåvade koreografer runt Lazarev, men det är möjligt att han flirtar med Sverige och Europa helt själv. Mycket möjligt att Lazarev är årets vinnare. Åtminstone uppträder han som en sådan! Min förhoppning är att han utnyttjar hela scenen i sitt framträdande. Då kommer det bli magiskt!

 

Tjeckien riskerar att falla mellan stolarna i årets festival. Visserligen får jag medge att Gabriela Gunčíková sjunger som om hon vore en Gudinna, men scenframträdandet är extremt tråkigt. Det händer väldigt lite på scenen och det är bara Gunčíkovás röst som står i fokus. Låten I Stand är mycket fin och går direkt genom märg och ben, men den kanske gör sig bättre på skiva?

 

Lite rock är väl aldrig fel i ESC. Bandet Minus One representerar Cypern med bidraget Alter Ego. Cypern hade fått höga poäng från mig om de tagit an scenen lite mer. Som det ser ut nu står de mest stilla och låter spotlights och annan påtaglig rekvisita ta vår uppmärksamhet. Alter Ego är också en låt som inte berör mig så värst mycket, men jag tycker själva musikgenren är väl värd en finalplats. Nils Dahlman är positiv till Cyperns framträdande och betonar att om någon rocklåt ska gå till final så är det årets bidrag från Cypern. 

 

Österrike ställer upp med en glädjesprudlande prinsessa framför ett färgstarkt paradis, i form av iögonfallande effekter i bakgrunden med glädjefylld refräng. Dock ifrågasätter Dahlman produktionen och menar att bidraget Loin d’ici är lite överdrivet och har en del naivistiska inslag. Det gör att trovärdigheten faller för såväl prinsessan ZOË som Loin d’ici. Conchita Wurst förändrade statusen för Österrike med sitt bidrag Rise Like A Phoenix 2014 som hon också vann med. Wursts bidrag blev så mycket större än bara ett bidrag. Dahlman menar exempelvis att toleransen för transpersoner och kärlek på lika villkor synliggjordes på ett nytt experimenterande vis, varför Wursts karisma anses ha förändrat Europa. Åtminstone får vi anta det! I fjol backade emellertid Österrike när The Makemakes sjöng bidraget I Am Yours som föll mellan stolarna och kom sist. Frågan är om ZOË lyckas bättre.

 

Estland kör i år med en melodi med lite skönt gung i. Den stilige Jüri Pootsmann sjunger med mörk och tydlig röst. Det händer tyvärr inte så mycket på scenen. Effekter består av tre huvuden av Pootsmann i bakgrunden och lite andra ljussättningar. Allmänt tråkig och riskerar att falla mellan stolarna. Tacka vet jag Elina Borg och Stig Rästa från i fjol som berörde mig med sin Goodbye To Yesterday.

 

Azerbajdzjan brukar skicka bidrag med svenska låtskrivare, så även i år och sångerskan Samra tolkar bidraget Miracle på ett relativt lysande sätt. Sånginsatsen känns förvisso begränsad och ett talangfullt register är nog knappast att vänta. Det oroar t.ex Dahlman att Samra är begränsad till sitt stativ och hoppas innerligt att hon vågar släppa loss på scenen. Miracle är en fartfylld och känsloladdad låt som säkerligen kan gå långt i tävlingen med rätta medel.

 

Montenegro bjuder på egendomlig hårdpop, en blandning av pop och rock (nästan en genre för sig). Bandet Highway söker förmedla en sång om inre identitetsutveckling, men har ytterst svårt att lyckas. Deras bidrag är ganska tråkigt och låten berör mig knappt. Montenegro blir i år klassisk utfyllnad, och så brukar det vara tyvärr. Varken Knez (2015), Sergej Cetkovic (2014) eller Igranka (2013) imponerade på mig även om Cetkovic var väldigt nära. 

 

Island har verkligen inspirerats av vår älskade Loreen och Måns Zelmerlöw. Artisten Greta Salóme inleder bidraget Hear Them Calling i tät dimma för att sedan stå mot en effektfull skärmbakgrund med bl.a skuggor av dansare och fåglar. Även om Salóme sätter sin egen prägel på produktionens utformning utröns tydligt Loreens och Zelmerlöws insatser vilket är synd. I ESC-sammanhang är det oerhört viktigt att ge ett eget bidrag till tävlingen och det misslyckas Island med i år. I fortsättningen bör länder helst bryta trender. Minuspoäng kommer därvid att delas ut till Island.

 

Bosnien kör i år med fyra omaka personer som sjunger och gungar till ljuvliga instrument, och tur är väl det. För instrumenten i bidraget Ljubav Je är det enda intressanta. Parets sånginsatser är ytterst bristfälliga och deras personkemi stämmer inte alls överens varför deras medverkan ifrågasätts. Bosnien har tidigare haft någorlunda bra bidrag. Jag glömmer aldrig Mija Martina Barbaric som 2003 bjöd på det fartfyllda bidraget Could It Be. De har varit borta ett antal år varför det är första gången som landet är med i poängsystemet.

 

Malta sjunger i år om att gå på vatten och uppmanar människan att klara av stora utmaningar med hjälp av artisten Ira Losco. Hon är skicklig och förmedlar denna uppmaning med hjälp av en dansare. Ändå är det ett medelmåttigt bidrag och eftersom Losco är sist ut i sin semifinal riskerar hon att åka ut. Många har säkert hunnit skaffa sig ett par favoriter och tycker att Losco försöker basunera budskap vi redan bekantat oss med. Jag hoppas ändå på Losco då hon är en av många få kvinnor i den första semifinalen som erbjuder lite av allt. Inte bara lever på sin röst utan på sin karisma och tar ut svängarna i produktionen.


Lycka till!


 

Av tj - 13 mars 2016 18:00

 

Precis som väntat vann Frans Jeppsson Wall Melodifestivalen. En vidare analys om varför behövs väl knappast, men några rader tillägger jag gärna. Jeppsson Wall tilldelades sångfågeln framför allt för sin lugna och självsäkra karisma. Bidraget If I Were Sorry berör sina åhörare på ett mer psykologiskt och bildberättande plan, vilket innebär större reflektionsförmåga jämfört med t ex David Lindgrens eller Ace Wilders bidrag som satsar på effekter och självironi.


En publikundersökning har under dagen genomförts och en del verkar provoceras av hans ålder och geografiska tillhörighet. Jag har full förståelse för att det sticker i ögonen på folk när det går bra för den yngre. Det får oss gamlingar att begrunda vår levnadssituation och börja sätta upp mål huruvida vi vill fortsätta leva våra liv för att slutligen uppnå viss framgång.


Att som sjuttonåring debutera med ett psykologiskt nervkittlande bidrag i Sveriges största musiktävling är stort och uppvisar en intressant förändring i den moderna festivalens utveckling (2002-). Att därtill vinna är uppseendeväckande och fascinerande. Jeppsson Wall är den yngste vinnaren sedan Carola Häggkvist vann 1983.


Det är ävenledes intressant att undersökningen understryker Jeppsson Walls geografiska tillhörighet, vilket automatiskt refererar till de senaste vinnarna. Vi bör i det här sammanhanget jämföra deras strategier när nu området är lokaliserat. Skåne har representerats i tävlingen fyra år i rad med Jeppsson Wall inräknad, samt att vi ej får glömma Saades vinst 2011. Vad är det som skåningar som inte övriga svenskar har? För att reda ut det krävs en mer övergripande utvärdering, men redan nu kan sägas att ett flertal artister bör spana in den skånska konkurrensen i fortsättningen.


Jag avslutar med ett par varma ord om vår unga vinnare. Frans Jeppsson Wall är en talangfull person som tillför tävlingen progression och stimulans. Hans text finns också översatt till svenska där budskapet framträder än mer. Emellertid utgör text och melodi en helhet och fungerar inte så bra utan varandra. Jeppsson Wall kan placera sig bra i ESC om Europa är villig att ta till sig If I Were Sorry. Sist en liknande text levererades var Bergendahls This Is My Life 2010, men då var Europa inte redo. Den här gången lär det säkert utfalla annorlunda.

 

 

Av tj - 12 mars 2016 19:30

 

 

Panetoz är först ut i finalstartfältet och som tidigare under säsongen är de kända för att sprida glädje. Bidraget Håll om mig hårt syftar inte enbart till att glädja sina åhörare utan förmedlar även optimism. Dahlman har under sin analys lagt märke till förändringar i publikundersökningar och bemötandet av Håll om mig hårt. Det förefaller som om bidraget tjänar sitt syfte i att underhålla, snarare än förmedla ett underbyggt budskap. J framhåller att Panetoz är utfyllnad för tävlingen. Glädjespridning och optimism är i Melodifestivalsammanhang något återkommande och symboliskt varför grabbarna har en given plats i startfältet. Deras vinstchans är relativt låg trots deras framgång och mottagande.

 

 

Lisa Ajax med sitt vildmarksinspirerade nummer är en lämplig representant om svenska folket önskar en kvinnlig sådan. Bidraget My Heart Wants Me Dead innehåller lättklädda dansare, vars koreografi och Ajax sångröst förmedlar en historia med ett djuriskt budskap. Ajax gjorde bra ifrån sig under deltävlingen i Norrköping och levererade med en uppseendeväckande rekvisita. Dahlman lyfter fram Ajax när han åberopar passionerade kvinnor som sjunger låtar som kräver eftertanke. Han menar att man bör reflektera kring Ajax text i de svenska hemmen och leta efter detaljer i scenframträdandet. My Heart Wants Me Dead innehåller mystik och överraskningar vilket tilltalar Dahlman. En vinnarlåt måste kunna utvecklas över tid och inte ge upphov till stagnation. Ajax gjorde rätt i att samarbeta med bidragets låtskrivare. Det kan leda till vinst!

 

   

En av finalens mest medelmåttiga bidrag torde vara David Lindgrens We Are Your Tomorrow med sina laserstrålar. T lyfter fram honom som en självklar vinnare medan både J och Dahlman drar på munnen. Å andra sidan förstår J T’s motivering angående Lindgrens show och lättsamma koreografi. Det är spännande detaljer i bakgrunden som är väl värda att söka upptäcka, men överlag är We Are Your Tomorrow inte mycket att hänga i granen. Ju mer man lyssnar desto tråkigare blir den enligt Dahlman. Lindgrens chanser till vinst är likaså inte så höga, dels på grund av saknade tilltalande och underbyggda budskap. Dahlman menar att årets vinnare måste uppvisa styrka, självsäkerhet och målmedvetenhet beträffande karisma, budskap och det lilla extra (som är få artister förunnat för övrigt). Om Lindgren får i uppdrag att representera Sverige i ESC kommer vi hamna mellan trettonde eller nittonde plats tror Dahlman.

 

   

SaRaha (Sara Larsson) gick vidare från andra chansen i Halmstad förra helgen och bjuder på ett lekfullt nummer i afrikansk anda. Dahlman ser henne som ett tecken på svenska folkets tolerans mot andra kulturer. Just den afrikanska är hittills inte helt utforskad varför vi så ofta ser stereotypa framställningar av afrikansk kultur. Bidraget Kizungozungo syftar självfallet inte till att fylla en mer allvarlig kvot, utan förmedla kunskap genom musikalitet och glädje. Informationen som Larsson ger oss är bottnad och kräver eftertanke. Men det som framför allt utmärker bidraget är dess färgstarka kläder och lustfyllda koreografi. Hennes vinstchanser har ökat i och med att hon etablerade sig i tävlingen förra helgen. Å andra sidan tror inte Dahlman Europa är redo för Kizungozungo än, varför han har svårt att se Larsson som en lämplig representant. 

 

   

Tredje gången gillt för Oscar Zia! Den här gången har han en stor chans att vinna med bidraget Human som innehåller en kraftfull text med överflödiga kamerasekvenser. Om man skall vara kritisk till Zias prestation torde det vara kläder och koreografi. För det som gör Human till en vinnarlåt är Zias röst och bakgrundseffekter som i sig utgör helheten. Dahlman är å andra sidan besviken och ifrågasätter varför Zia valde en sunkig outfit under deltävlingen i Norrköping. Zia må ha vackra anletsdrag som inte är i behov av klädesplagg som förgyller tillvaron, men vid en närmare analys förefaller artisten som nedtonad, trött och banal. Detta menar Dahlman är en stor risk som kan leda till utslagning. Bidraget Human behöver därvid en liten uppgradering i form av nya kläder och smink. Vinstchansen är emellertid stor.

 

   

Ace Wilders artisteri är som uppbyggt för en internationell karriär framför en nationell. Hennes karisma är tilltalande och numret en uppgradering från 2014 med Busy Doin’ Nothin. Ändå menar Dahlman att Wilders chanser i ESC med Don’t Worry kan ge en tråkig placering, dels på grund av att det redan väntar många kvinnor där, men även för att Don’t Worry inte utvecklas över tid. Dahlman har noggrant analyserat årets bidrag och funnit ett fåtal som ger upphov till stagnation. Wilder hamnar sorgligt nog bland dessa. Bidragets underbyggda budskap är således svårtydda, vilket å andra sidan går i linje med Wilders tidigare repertoar. Sålunda går det inte att blunda för hennes framgång inrikes och vi får väl hoppas att svenska folket ger henne en värdig placering i kvällens final.


  

Den munspelande Robin Bengtsson har av juryn fått medelmåttiga omdömen. Dahlman framhåller att bidraget Constellation Prize har en del kvaliteter som gör det möjligt att sticka ut, däribland munspelet. Men eftersom startfältet inrymmer såväl mystik som underhållning hamnar Bengtsson någonstans där mittemellan. T lyfter fram Bengtsson som en lämplig representant då han är "mysig". Dahlman hävdar samma sak, men är orolig för att den omtalade mysfaktorn har en nationell karaktär och alltså inte funkar i Europa. Constellation Prize är i det här sammanhanget skandinaviskt präglad och riskerar att förbli det. Hans vinstchanser är emellertid goda menar J.

 

   

Är det så att svenska folket önskar en kvinnlig representant i ESC skall det förtroendet riktas mot Molly Sandén. Hon är enligt såväl J som Dahlman den som bäst överensstämmer med det som representanten skall ha. Bidraget Youniverse ger även upphov till progression och innefattar ett mer djupgående budskap som i skrivande stund ännu inte är analyserat i klarhet. Sandén har sedan debuten i Junior ESC 2006 utvecklats på ett positivt plan och är i dag en stor kvinnlig förebild. Dahlman är en aning skeptisk till om Sandén kommer vinna i kväll, men enligt J har hon goda chanser att vinna tävlingen, och placerar sig garanterat bland de fem bästa i ESC. Med dessa meningsskiljaktigheter återstår det helt enkelt att se vad som händer i kväll.

 

   

Fotbollsspelaren Boris René levererar en hit och är en av Dahlmans favoriter i Melodifestivalsammanhang. Bidraget Put Your Love on Me är en ren kärleksförklaring som har kommit att bli klassiskt i Melodifestivalen. René uppvisar att han inte bara hanterar bollen, utan även tar scenen. Trots att Dahlman pratar gott om René innebär det inte att han utlyser honom som vinnare. Det är mycket mer invecklat än så. Som nämnt tidigare gäller det att många parametrar är uppfyllda. Den optimala vinnaren är emellertid sällsynt och lyser nästintill varje år med sin frånvaro. En vinnare som uppfyllt alla kraven var Loreen som 2012 vann med bidraget Euphoria. Renés vinstchanser är låga menar Dahlman, såväl nationellt som internationellt. Men det är föga förvånande om Put Your Love on Me blir en hit i sommar. Först då kanske vi förstår vilken potential vi missade …

 

   

Ett av Dahlmans viktigaste uppdrag är att ta hänsyn till odds och publikundersökningar innan han gör sin egen bedömning av samtliga bidrag. Förhållandet till publikfavoriten Frans Jeppsson Wall var i början av året sval och innehöll en del sarkastiska kommentarer. Så här i efterhand meddelar han att han blev positivt överraskad när bidraget If I Were Sorry framfördes och gick direkt till final och sådant värmer menar Dahlman på.


”Det uppvisar hur noggrann man måste vara i sina beräkningar, men även att man inte kan ta svenska folkets åsikter för givet.”


I ett flertal år har Dahlman tillsammans med TJ främst tittat på festivalen utifrån sina egna referensramar och omdömen, men fenomenet Jeppsson Wall är ett säreget tillskott till festivalen. Jeppsson Walls vinstchans är stor och kommer glädja hela juryn om svenska folket beslutar sig för att ge honom uppdraget att representera Sverige i ESC. Det som framför allt tilltalar juryn är sjuttonåringens självsäkerhet och lugn. If I Were Sorry är knappast något effektfullt nummer, utan effekten ligger på ett mer psykologiskt och bildberättande plan genom Jeppsson Walls sångröst. 

 

   

Det som är beklagligt med debutanten från Brämhult är hennes dräkt som avslöjade brister under deltävlingen i Malmö. Framför allt T var snabb att påpeka den lilla detaljen. Wiktoria Johansson sjunger bidraget Save Me och rör sig medan hon sammansmälter med olika slags mönster i bakgrunden. Effekterna som applicerades på hennes dräkt avslöjades vid närbilderna vilket fick charmen och den magiska känslan att falna. I kväll hoppas Dahlman att detaljerna är tillrättade. Han tillägger tillika att Johansson förmodligen inte har stora vinstchanser då Save Me blir en i mängden. Trots det erinrar vi oss hans negativa omdöme om henne under deltävlingen i Malmö och chocken när hon gick direkt till final. Skulle Johansson vinna i kväll skulle det troligen överrumpla honom helt!

 

   

Om vi tidigare diskuterat enskilda artister och grupper som ett fenomen har vi nog ett tydligare exempel med duon Samir & Viktor, vars karisma är både underhållande och provocerande. Dahlman understryker att årets bidrag Bada nakna är betydligt sämre jämfört med fjolårets bidrag Groupie. Han tillägger att det är den osammanhängande låten som gör att bidragets helhet falnar. Trots det fascineras juryn av uppmärksamheten kring duons prestation. För det första är Bada nakna en lokal låt, vilket kan skapa ett glapp mellan stad och landsbygd. Det som emellertid inkluderar övriga målgrupper och invånare är duons revolutionerade protest mot makten. Duon ifrågasätter nämligen strukturer i samhället vilket torde bidragit till deras stora framgång, för någon musikalisk kvalitet kan man knappast tala om. Därtill skall man inte glömma bort grabbarnas striptease som förmodligen är det bästa med hela numret och som likaledes inneburit ett flertal röster.

 

 

In other languages

Kontakta oss.

    

Om oss!

   

Hej alla läsare!

 

Varmt välkomna till TJ-bloggen, som utöver dagliga inlägg producerar videoklipp, musik, bilder och mycket annat!
----------------
Welcome to the TJ Blog, in addition to daily posts, we produces videos, music, photos and more!

 

För mer info:

T's ord och bilder

Väntande text

 

Uppdateringar från J

Uppdaterad 25 oktober:

 

Månadens bilder!

 




 

Sociala medier

                

Media

              

Tips

     

Tävlingar

      

Övrigt

       

Regler för bloggen

      

Läs om hur du kommenterar, ställer frågor eller lämnar åsikter.

Vad vi accepterar eller annat som handlar om bilder och filmer.

  

Klicka här

Er hörna

     

Kommentera, möt och diskutera bloggen med andra läsare och oss.

 

Gör ditt inlägg direkt

Undrar ni något?

    

Missat något av det nya ?

J´s författarskap


Vilka länder besöker oss?

free counters

Läsvärda bloggar

Arkiv

Kategorier


Skapa flashcards