Det är sällan en blir förvånad och närmast chockad! Ja, så hade kanske J uttryckt det om han själv fått författa och sammanfatta årets fjärde och sista deltävling i Melodifestivalen. Men nu får han inte det, eftersom han lagt det på mig. Jag skulle inte alls vilja påstå att jag är förvånad. Med tanke på vilka typer av bidrag som ens deltar och därtill att tävlingen delar upp oss i olika läger så vore väl snarare kvällens utslag vara ganska väntat, inte sant?

Att Mariette går direkt till final förvånar inte mig det minsta. Hon har etablerat sig inom tävlingen att hennes medverkan är som ett slags guldbiljett (ungefär som Jessica Andersson). Det låter kanske självsäkert att säga nu i efterhand med facit i hand, men ärligt talat trodde jag starkt på Mariette. Hon ställer inte upp med vad som helst. Vad som däremot går att beklaga är hennes klädsel. Jag förstår mig inte alls på dagens stilar i det folk kallar mode. Artister går ju sin egen väg och sätter trender heter det, men jag förhåller mig kritisk till detta. Vissa saker går rent över mitt förstånd och så är det med det. Möjligen har hon andra i kläder i Stockholm, men sannolikt har hon inte det.

Med sig till final tar hon dansbandet Rolandz som sannerligen bjöd upp till dans, och introducerade oss i den specifika fuldansen. Min åsikt om Rolandz är tudelad … jag kan finna glädje i att se dansbandet och även medge att jag gärna dansar med folk i min närhet … men jag är samtidigt kritisk till spektaklet som Rolandz medför. Det jag och TJ sysslar med är att kartlägga musikutbudet och häri leta representanter till ESC. Det säger sig självt att detta företag är problematiskt eftersom Melodifestivalen inte är ESC, utan så mycket mer. Ur ett rent underhållningsperspektiv och ur nationellt hänseende är Rolandz ett charmigt inslag i tävlingen. Ur ett internationellt perspektiv blir fallet ett annat.

Till andra chansen skickar svenska folket Felix Sandman och Olivia Eliasson. Vad gäller Sandman var inte detta vidare förvånande även om jag medger att han gav sig ut på extremt tunn is med sin ballad Every Single Day. Det hade kunnat gå hur som helst, men jag fann det ändå trovärdigt att han skulle gå vidare. Han är ju trots allt etablerad i samband med FO&O (tidigare The Fooo). Detta ska såklart inte ha någon vidare betydelse, men det har ändå det. Eliasson var däremot ett roligt och överraskande inslag. Framför allt fann jag det intressant att musiken är en hobby för henne medan många andra sliter för sina karriärer. Själv satsar hon på att bli fysioterapeut vid Karolinska Institutet. Att musiken enbart är en hobby märktes tydligt av i kväll. Hennes röst är exempelvis inte lika stark som musikalartisten Emmi Christensson. Men låten Never Learn är inte alls dum och jag älskar de gröna figurerna i bakgrunden. Det är sånt vi kommer minnas. Bra jobbat!

De bidrag vi lämnar bakom oss var bidrag som jag trodde skulle ha bättre förutsättningar och chanser, men tji fick jag och det rejält. Redan i första gallringen åkte både Felicia Olsson och Christensson ut. Att Christensson fick lämna är kanske inte så förvånande. Dels är hon okänd i Mello-sammanhang och dels har inte musikal/opera gått lika bra de senaste åren. Det är mäktigt att lyssna och titta på, men det går inte direkt att tävla med det i Sverige av någon anledning. Ändå vill jag hävda att bidraget Icarus har en internationell touch och blir på så vis direkt ESC-material. Men det är alltid lätt att vara efterklok … Vad som hände med Olsson har jag lite svårt att förstå. Bidraget Break That Chain var ju klockrent, visserligen avskalat och något tafatt, men ändå! Kanske är hon för okänd trots allt … Slutligen hade vi rapparen Elias Abbas som gjorde ett tappert försök med bidraget Mitt paradis. Det räckte kanske inte hela vägen för honom, men frågar ni mig lär hans låt bli en sommarplåga eller sommarhit eller något i den stilen. Alla behöver inte vinna eller gå långt för att få uppmärksamhet. Ni kan vara säkra att dörrarna står öppna för denna unge man!

Därmed har vi hört alla årets bidrag och sammanfattningsvis skulle jag väl säga att 2018 erbjuder en helt okej festival med lite godbitar här och var, stora frågetecken, och något utropstecken. Men överlag har festivalen haft en nationell prägel och karaktär med satsning på underhållningsvärde. Det är som T beskriver inte en direkt satsning på ESC i första hand. Men det är lätt att vi glömmer bort att Melodifestivalen inte bara är ett sökande efter en lämplig representant utan också ett underhållningsprogram, tänkt att samla och förena oss.

Tack för mig!

Nils Dahlman

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi har flyttat till ny domän. Nya inlägg ser ni här:   http://torejesper.blogspot.com/ ...

          Tjenare!!Ni som ännu inte har kikat in vårt nya ställe, gör gärna det. Där fortsätter TJ andan och vi har nya saker planerade, just nu finns ännu ett nytt videoklipp ute!       https://torejesper.blogspot.com/   Ha det...

Så närmar vi oss midnatt och årets sista dag är kommen. Det har verkligen varit ett mycket händelserikt år på många sätt vilket jag redan skrivit om i det förra inlägget. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att tacka för alla de här åren på bloggpl...

    http://torejesper.blogspot.com/           ...

  Hoho! Då har det äntligen lidit mot jul och jag inser verkligen hur lite jag bloggat den här månaden och helt gått upp i en massa annat. Till exempel har jag den senaste veckan träffat flera vänner och bytt julklappar, eller har vi ätit god mat...