TJ

Alla inlägg under januari 2016

Av tj - 27 januari 2016 22:45

Eftersom det kommit in så många funderingar kring trafikolyckan ägnar jag ett avsnitt åt att prata om den!

 

 

 

Av tj - 26 januari 2016 11:49

 

Som ni kanske redan märkt publicerade jag inget boktips i går. Jag kan uppriktigt säga att jag inte haft någon lust att stå framför kameran dessa dagar. Ändå ska jag göra ett försök genom att bemöta era funderingar kring olyckan och hur jag egentligen mår. Saken är den att jag inte mår så värst dåligt som de flesta verkar tro. Det klart att händelsen inte går mig obemärkt förbi, men det är ändå inte så att jag känner mig skärrad eller så. Den värsta chocken kom nog direkt efter jag kom hem i torsdags. Under tiden jag väntade på ambulansen och min läkartid kände jag mest bara för att lägga mig ned och skrika i princip. Men jag gjorde inte det utan jag intalade mig själv att jag skulle klara det, både för min skull och mina anhörigas skull. Så här i efterhand kan jag faktiskt erkänna att det är okej att känna sorg och även lättnad. För samtidigt som jag hade extremt ont i huvudet var jag enormt tacksam för att skadan inte blev värre. Det jag nu dras med är blåmärken som är både gula och blåa, vilket får mig att tänka på Fridas låt Dunka mig gul och blå!


Den nya distanskursen började i går med en presentation av oss själva. Vi har sedan fått i uppdrag att läsa en kursbok, en artikel och två barnböcker från 2010-talet för att komma i gång. Den första uppgiften handlar mest om att påvisa vad som skildras i samtidens barnlitteratur och hur vi ska förhålla oss till den. Jag tycker mina nya kurskamrater verkar lovande och intressanta. Det är en blandad kompott med lärare, bibliotekarier, föräldrar och övriga som har intresse för litteratur. Min förhoppning är att vi ska trivas och få ut så mycket som möjligt av studietiden, även om uppgifterna är individuella. Antagligen lär vi väl få opponera på varandras texter inkl. kan det vara tryggt med kursdeltagare som man kan be om råd. Såvitt jag kan se är vi fyra stycken från föregående termin som läser den här kursen vilket gläder mig.

 

Jag kommer nu ägna några timmar åt att läsa och svara på era frågor om olyckan och lite annat. I eftermiddag ska jag bege mig ut till universitetet för att träffa en gammal kurskamrat som hoppade av utbildningen under andra terminen. Hur det gick kanske jag rapporterar för er i kväll. Men inget boktips blir det den här veckan tyvärr, men ägna gärna veckan åt att orientera er bland böcker som intresserar er så återkommer jag en annan dag.

 

 

Av tj - 24 januari 2016 23:30

 

Ända sedan olyckan har det varit betydligt svårare att sova ordentligt. Den stela nacken gör det obehagligt att ligga ned och jag vågar inte vända mig på sidan för näsans skull. Dessutom har jag varit ovanligt pigg de här nätterna att jag inte känt behov av att sova. När jag väl somnar återupplever jag olyckan eller befinner mig i andra fordon som får det att värka i benen. Det gör det ytterst svårt att vilja sova över huvud taget.


I går var första dagen som jag började känna framtidshopp igen efter att ha fått kontakt med min drivkraft angående konstnärskap, drömmar och målsättning. Som jag nämnt tidigare har jag efter olyckan inte orkat göra något speciellt. Det jag gör har under den här perioden känts meningslöst, vilket gjort mig omotiverad till att slutföra saker som jag påbörjat! Men i går kunde jag efter läkarbesöket slappna av och sakteligen börja ta mig an saker och ting igen.


Även om antibiotikan gör mig groggy så börjar idéerna spira som vackra vårblommor i kroppen. T ex har jag fått nya roliga uppslag till bokprojekt och jag har även kommit underfund med att jag behöver förändra vissa vanor. Jag ska försöka göra upp en lista där jag kan gå igenom sådant som kan utveckla min personlighet. T ex skulle jag kunna utmana mig själv genom att göra något som var helt otänkbart tidigare eller bara ägna mig åt sådant som jag verkligen mår bra av.

 

I dag har jag tillsammans med T varit hos Jonna. Under hela den tiden vi varit vänner har T aldrig varit hos henne, medan jag själv besökt henne ett antal gånger. Hon serverade oss fiskpinnar med makaroner vilket resulterade i diskussioner om olika maträtter som är lätta att laga. Det visade sig att både T och Jonna föredrar enkla rätter, medan jag gärna söker experimentera med sådant som tar längre tid. Men jag förstår att man ibland vill tillaga något enkelt. Speciellt efter en lång arbetsdag då man bara tillagar något för att stilla hungern.


Efter maten spelade vi Finns i sjön och Skitgubbe med en kortlek som T hade med sig. Beträffande Finns i sjön vann vi alla tre varsin gång medan jag blev skitgubben nästan alla gånger. En gång vann jag dock, men Jonna var nära att bemästra mig även då. Det var ett mycket trevligt besök och vi lovade varandra att höras av lite oftare framöver.


När jag kom hem ringde jag upp min morbror som hört av sig under tiden jag varit hos Jonna. Han ville såklart veta mer om olyckan och hur behandlingen gått till. Det blev ett mycket givande samtal. Det är sällan vi hörs av numera så hans telefonsamtal överraskade mig verkligen. Vi hann precis prata färdigt tills mamma blev klar med middagen. Som plåster på såren efter allt vi gått igenom den här veckan unnade vi oss lite tacos. Resten av kvällen har jag ägnat mig åt repriser av Farmen och Stjärnorna på slottet.


I morgon börjar en ny termin med litteraturvetenskap som jag ser fram emot. Det är väl lika bra att jag berättar mer om det längre fram. Nu hoppas jag sömnen infinner sig som den ska och att jag kan bli kvitt olyckan. Det vore det allra bästa… God natt!

 

 

Av tj - 23 januari 2016 23:15

 

Dagens behandling framskred mest som en rutinkontroll där min läkare hoppades att jag kunde bli utskriven rätt så omgående. I stället visade det sig att kompressen i den ena näsborren resulterade i en infektion. Vi resonerade fram och tillbaka vilken slags behandling som skulle tillfogas eftersom den andra näsborren återhämtat sig fint från föregående dag. Efter många om och men bestämdes medicinering med antibiotika i fem dagar. Om jag av någon anledning skulle svara dåligt på medicinen skulle jag bli inkallad igen. Vid minsta kännedom av feber, yrsel eller illamående ska vården bistå mig med råd. Jag är oerhört tacksam för vad de är beredda att göra för mig.


Min läkare hade uttryckligen sagt att ingen trodde skadan skulle vara så allvarlig eftersom remissen från Tingsryd endast rört sig om rutinkontroll. Det förefaller som att olyckan väcker många frågetecken kring vad som egentligen hände. Jag har därför noga sökt granska varenda detalj som går att minnas, både före och efter smällen. Det känns ändå ganska skönt att näsan börjar återhämta sig och andra patienter kan sedan få den vård de önskar.

 

Trots att jag fortfarande kände mig trött och fullständigt orkeslös beslöt jag mig för att gå på Torstenssons överraskningsfest. Den enda instruktionen jag hade beträffande den här dagen var tidpunkt, plats och uppklädd klädsel inkl. tom mage. Därvid kunde jag utläsa att överraskningen bland annat innefattade ett mål mat. Tillsammans med mycket annat blev det besannat. Dessutom hade T’s far bemärkelsedag vilket jag totalt glömt bort. Olyckan tycks ställt till med en mängd saker och vetskapen om att det kunde vänta ett födelsedagsbarn på den utsatta platsen gjorde att jag kände mig som en paria bland dennes syskon och vänner. Jag hade i min trötthet inte orkat fixa någon present, vilket jag också skämdes över i efterhand. Ändock kände jag mig uppskattad och måste ta tillfället i akt att tacka för den trevliga sammankomsten. Det råkade nämligen bli så att T’s fars födelsedag och tackning för flytthjälp hamnade på samma dag.


Middagen intogs på Växjös indiska restaurang King of India, där jag beställde kycklingfilé med papaya i indisk baltisås, som var en ytterst orientalisk varmrätt. Det som gjorde starkast intryck på mig var det indiska brödet och serveringsupplägget. Även personalen gjorde ett starkt intryck på mig vilket fick mig att luta mig tillbaka och njuta av tillvaron. Framåt kvällens slut kände jag mig åter trött efter medicineringen som jag hastigt preparerade mellan varmrätt och dessert. Jag fick därför avlägsna mig tidigt när vi väl var tillbaka hos Torstenssons. Det var trevligt att träffa deras bekanta och bli överraskad med indisk mat. Kan verkligen rekommendera restaurangen om man vill prova indisk mat. Jag är glad att jag orkade vara med. Nu ska jag knyta mig, god natt!

 

 

Av tj - 22 januari 2016 23:51

 

Efter gårdagens hemkomst kände jag mig nästan medvetslös och omtumlad. Jag hade verkligen använt alla tänkbara batterier på plats och försökt hålla modet uppe så länge det bara gick. Eftersom alla andra tycktes drabbas av panik och var extremt omtumlade blev lösningen att ignorera mina egna psykiska behov, fastän jag var nära att bryta ihop. Men min inre röst hindrade mig och ställde exakt samma fråga som ekat inom mig i flera år: Vem är det då som ska ansvar? Det var därför inte så konstigt att huvudvärken blev ganska påfallande när jag klev innanför dörren och tvangs sätta mig ner. All tänkbar energi var därvid urladdad och jag fann ingen motivation till att göra någonting. Facebook överöstes av kärlek från familj och vänner vilket gjorde det lättare för mig att bearbeta det inträffade. Dock orkade jag inte kommentera händelsen i längre utsträckning utan hänvisade vidare till tidningarnas artiklar.


Lasarettet underrättade mig strax efter att mamma givit mig en blombukett som plåster på såren, och meddelade att remissen från Tingsryd var vidarebefordrad till Öron-, näsa- och halsmottagningen. Jag skulle infinna mig där klockan tio i dag, vilket jag också gjorde. När jag skred in på avdelningen hade jag ingen aning om huruvida påfrestande den långa väntetiden skulle påverka mitt psyke. Klockan blev långt efter tio innan någon kom. Min läkare var fullbokad och tvingades skjuta upp tiden till 45, sedermera 60 min.


Det värsta som händelsen givit mig är en tråkig rastlöshet som innebär att jag inte orkar eller har lust att göra något mer än gå runt i ett töcken. Det är utmattande att skriva och läsa för det kräver en intensiv hjärnaktivitet och min stela nacke sänker min annars så kreativa drivimpuls. Jag har aldrig varit intresserad av att vila även om jag för den sakens skull inte föredrar fysisk ansträngning. Det faller mig liksom inte in att sitta ner i långa perioder och vänta på att något mirakulöst ska inträffa. I stället ägnar jag mig gärna åt arbete, läsning eller något som får mig att känna att jag gör något.


Sedan barnsben har jag fått veta att arbetaren får lön för sitt utförda arbete, precis som eleven får poäng för sin insats under en utbildning. Det lönar sig därför att alltid försöka göra sitt bästa med sin tillvaro och skapa förutsättningar för att göra världen mottaglig för sina särskilda insatser. Låter det invecklat? I princip är det ganska enkelt om man översätter det så här: Det är bättre att göra sitt bästa än vänta på att någon annan gör det! Jag tror den visdomen hindrar mig från att vila i långa perioder. Olyckan har dessvärre inneburit en hel del ouppskattad vila, men tack vare läkemedel gick det bra att sova efter behandlingen.


När väl läkaren tog emot mig brottades jag med mina inre känslor. Jag var irriterad över att ha fått vänta så länge och den smärta i näsan som jag numera dras med. Det kan dock ingen rå för, varför det är meningslöst att brusa upp. Men känslor kan människan inte alltid styra över och eftersom jag reagerar på smärta, och oviss väntan dessutom tycks påfresta mitt psyke har jag svårt att lägga band på mig. Min förhoppning är att min läkare och sköterskorna har överseende med mitt humör. Jag vill ändå minnas att jag ansträngde mig för att underlätta deras arbetsbörda. I hela mitt liv har jag alltid respekterat vården så varför skulle jag börja bråka nu? Det fann jag väldigt olämpligt och oprofessionellt varför jag förde mig kortfattat med konstlad röst.


Min näsbehandling resulterade i ett ingrepp där läkaren fick bedöva hela kanalen för att sedan sticka hål på de platser som blivit olyckligt drabbade. En inre blödning uppstod kort efter olyckan som riskerade besvärliga infektioner om inte vidare åtgärder tillfogades. Därför användes både sticka och sugslangar, tillsammans med ett kletigt medel. Det här medlet lades med kompress och täppte igen ingången. Jag trodde hjärnan skulle sprängas och jag ångrade bittert att jag sökte ta mig till Kallinge. Under tiden jag var igentäppt var jag en förskräcklig människa som inte bara såg extremt ful ut, utan även gick runt med osunda tankar. Jag ville inte vara med om det här och förstod inte varför just jag drabbats. På röntgenavdelningen fick jag emellertid ett positivt besked om att nacken skulle återställa sig inom ett par dagar utan åtgärder. Det var en lättnad och jag bad tyst till de makter som står människan högre i rang där jag tackade dem, hen eller det.


Efter behandlingen slängde jag i mig lunchen som mamma gjort i ordning. Vi satt mittemot varandra i köket och yttrade inte ett ord. Hon berättade i efterhand att hon stått villrådig inför min lynnighet. Mitt klokaste beslut blev därvid att låsa in mig och vila tills klockan blev fem då jag kunde ta ut kompressen. Jag somnade och vaknade cirka halv sex. När näsan tömts på innehåll släppte värken och den förskräckliga människan avlägsnades. Jag blev med ens tacksam mot alla människor som stått ut med mig och hela händelsen ifråga. Inte en gnutta osund tanke fanns kvar, utan bara kärlek och omtanke. Som det alltid varit.


I morgon är jag inkallad igen för kontroll och då kommer jag be om förlåtelse för mitt uppförande. En Johansson kan nämligen inte uppföra sig på det här sättet, oavsett hur omständigheterna ser ut. Jag måste också påminna mig själv om att det kunde gått mycket värre och att en inre blödning i näsan knappast är något att göra en så stor grej av. Därför väljer jag att se dagens behandling med blida ögon och endast återge hur det kändes att bli en ful och förskräcklig människa som inte hade för avsikt att bli det.


Nu börjar vi om på en ny kula, med andra slags upptåg och förväntningar. Händelsen har verkligen fått mig att vilja leva! Och det är väl på tiden att jag gör det… Lever i den kropp som är mitt fysiska element och som inte får begränsas av en inre röst som hemsökt mig i flera års tid. Jag förlorade något i bussen, precis på samma sätt som jag förlorade något när jag kom till Växjö och lämnade samhället där jag växte upp. Men jag fann samtidigt något som är väl värt att värdesätta och som jag nu ska göra till något bra. Livet går vidare!


 

Av tj - 22 januari 2016 01:36


 

Av tj - 21 januari 2016 18:59

 

Resan till Kallinge blev inte alls som jag planerat. Vem planerar egentligen att köra in i en lastbil bara för att skapa rubriker? Det vill jag tro att ingen någonsin skulle tänkas vilja göra. I en fantasivärld hade jag själv kunnat gestalta en sådan här dag, men jag hade aldrig velat verklighetsexemplifiera det.


I dag har jag varit med om min första och förhoppningsvis sista trafikolycka! Lastbilen dök upp från ingenstans... Utanför Tingsryd var det glashalt och motljus vilket kan förklara det som hände strax efter nio i morse. Jag hann reflektera över en mängd saker innan huvudet for fram mot sätet framför mig: Vad för slags avsikt har föraren att ha ihjäl oss och vad för slags hinder står i vägen?


Ända sedan jag accepterat människan som en sårbar varelse och att vi alla ska besökas av liemannen förr eller senare har jag inte känt obehag inför min egen död. Ändock kände jag mig inte redo att kliva åt sidan. Jag har så mycket kvar att ge och en mängd saker borde få äga rum innan det bär av. Innan det är dags att ta steget över. Jag antar de flesta tänker i liknande banor när de utsetts för olyckor. Emellertid fanns det ytterst lite tid för egoism, andra människor behövde hjälp och omtanke. Jag var märkbart skadad, men utgjorde ett yttre lugn. För ett par år sedan hade en trafikolycka skrämt livet ur mig och förmodligen rubbat den balans som hela mitt väsen står och förlitar sig på. Man kan därför säga att olyckan åtminstone ägde rum på exakt rätt ställe i min tidslinje.

     

Det var en del av vad jag hann reflektera över när ansiktet for in i sätet. En extrem smärta följde på det och jag var fullt övertygad om att mitt ansikte var ordentligt tillknycklat, men det var bara näsan som tog den största smällen. I chockartat tillstånd började passagerare ta sig ut ur bussen, medan föraren dessvärre var fastklämd. Blodet forsade genom min näsa som aldrig förr och ignorerade alla mina förmaningar. Jag tror till och med jag svor, men det hjälpte föga.


Passageraren framför mig lånade ut sin kofta och jag kan inget annat göra än tacka för den gesten. Måtte mina blodfläckar gå bort i tvätten bara. Det första jag gjorde när jag kom ut var att ringa upp T och meddela det som precis hänt i en aning hackig och osammanhängande version. Han beklagade det som inträffat och jag lovade avlägga en rapport efter jag fått vård.


Ingen visste hur det gått till, utan i ren förvirring sprang vi bara om varandra. Tills ambulanserna gav sig tillkänna. Som en utav de märkbart skadade fick jag åka ambulans till Tingsryd vårdcentral för dokumentation av lättare skada. De två andra som följde med mig var hemmahörande i Tingsryd vilket utgjorde majoriteten av oss. Föraren och ytterligare en passagerare fick föras direkt till sjukhus. Jag hoppas busschauffören mår bra och inte känner alltför stora skuldkänslor gentemot oss. Jag förstår mycket väl det hala väglaget och beskyller henne inte det minsta. Tvärtom kan man vara tacksam mot sådana här händelser så länge de inte innebär dödlig utgång. Traumatiska händelser kan få ordning på tankeprocessen och förändra en livssyn. Kanske var dagens upplevelse en uppmaning att ta för sig mer av livets härligheter…


Efter en timme på vårdcentralen släpptes jag fri och övervägde vemodigt att ta en buss hem igen. Det var dock det enda jag kunde göra i det läget. Flertalet av mina släktingar har numera lämnat Tingsryd och de som finns kvar har jag ingen relation med. Att släntra in på verandan med förvrängt ansikte tillsammans med ett pappersark för att härleda vårt gemensamma arv är knappast lämpligt för vårt första spontana möte. Jag fick därmed färdas hem till Växjö igen.

 

När jag befann mig innanför dörren ringde jag åter upp T och avlade min rapport. Han hade då gjort ett ärende i sin skog och förstod varför jag valde att åka hem. Mamma hade jag också underrättat per telefon på terminalen i Tingsryd. Eftersom mina skador betraktades som lätta och den balans som jag tidigare nämnde inte var orubbad såg jag ingen anledning att larma tidigare. Mitt besök i Kallinge får helt enkelt vänta på sig. I morgon ska jag till lasarettet och kontrollera min skadade näsa.

 

 

Av tj - 20 januari 2016 22:09

Ett nytt avsnitt med nya besvarade frågor!

 

 

In other languages

Kontakta oss.

    

Om oss!

   

Hej alla läsare!

 

Varmt välkomna till TJ-bloggen, som utöver dagliga inlägg producerar videoklipp, musik, bilder och mycket annat!
----------------
Welcome to the TJ Blog, in addition to daily posts, we produces videos, music, photos and more!

 

För mer info:

T's ord och bilder

Väntande text

 

Uppdateringar från J

Uppdaterad 25 oktober:

 

Månadens bilder!

 




 

Sociala medier

                

Media

              

Tips

     

Tävlingar

      

Övrigt

       

Regler för bloggen

      

Läs om hur du kommenterar, ställer frågor eller lämnar åsikter.

Vad vi accepterar eller annat som handlar om bilder och filmer.

  

Klicka här

Er hörna

     

Kommentera, möt och diskutera bloggen med andra läsare och oss.

 

Gör ditt inlägg direkt

Undrar ni något?

    

Missat något av det nya ?

J´s författarskap


Vilka länder besöker oss?

free counters

Läsvärda bloggar

Arkiv

Kategorier


Skapa flashcards