Då har textverkstan på Elvagården börjat. Meningen är att jag ska sommarblogga så arbetsuppgifterna är inte så svåra. Det är bara jag och författarkollegan Nemi Viberg som bloggar (som också är vår bloggvän).

Det första vi gjorde var att presentera oss och sedan följde fyra uppgifter där man fick välja en. Jag valde då musiktips. I övrigt bloggade jag om den här bloggen och TJ-Nytt som jag tycker förtjänar reklam.   

Sommarblogg: http://11garden.wordpress.com/

Rotvälta i Eneryda och PowerPoint med T och mycket mer. Det får man bara inte missa!
En helt ny programserie!

Tjenixen, T och J här!

Just nu spånar vi på idéer och just nu blir det ut i värmen som gäller! Önska oss lycka till, haha!

I helgen var det åter dags att åka till Vallarna och se buskis. Det är nu det tionde året som jag är med. Under den tiden har mycket hänt! Folk som Mikael Riesebeck och Jeanette Capocci har lämnat scenen. Siw Carlsson, Annika Andersson och Stefan Gerhardson har med jämna mellanrum lämnat roller åt andra. En sak som också är utmärkande är att manusförfattaren Krister Classon har lämnat det skrivna ordet.

2007 och 2008 skrev han fars tillsammans med sonen Lars. Sedan dess har sonen tillsammans med bland annat Per Andersson skrivit det som spelas på scenen. Jojje Jönsson som aldrig lämnat Falkenberg en sommar hjälpte i år Lars att få in Dag-Otto-feelingen i skrivandet. För den här sommaren är Dag-Otto Flink tillbaka. Och det är han som gör farsen tycker jag.

I går lagade jag fransk grönsaksgratäng till middag. Så här såg den ut och smakade förträffligt. Receptet är dock topphemligt och kommer aldrig att lämnas ut!

Tjenare! Detta är en av filmerna som vi jobbade med under sommarjobbets veckor!

Den 6 juli 2004 försvann en man under tystnad. Hans bortgång var väntad och ättlingarna väntade bara på samtalet från sjukhuset. Han hade sedan en tid tillbaka bott på äldreboendet i Moheda. Farfar Kalle blev åttiofyra år gammal.

Det är nu tio år sedan som pappa ruskade om mig och dämpat men bestämt berättade vad som hade hänt. Jag som var ett oskyldigt barn, helt oförberedd på livets grymhet visste inte hur jag skulle reagera. Jag minns att jag inte direkt fann orden och ville egentligen inte brottas med några sentimentala känslor.

Inte blev det bättre inne på lasarettet då vi skulle titta på liket. Mannen som jag respekterade och höll av. Eftersom jag ännu var så ung hade jag och farfar inte hunnit lära känna varandra. Jag kommer aldrig att veta hur han var fullt ut eller vad han hade för drömmar i livet. Men jag har inre bilder och småsaker som väcker honom till liv.

Som mitt skrivande faktiskt. Det började i Vislanda. Farfar hade en gammal skrivmaskin som jag alltid ville dra fram. Då förstod vi inte alltid varför den gamla apparaten var så jäkla viktig och min egen far suckade till och med ibland. För jag skrev aldrig något riktigt på den där maskinen. Bara obegripliga ord. Innan Kalle gick bort kunde jag sånär som på skriva mitt eget namn, men det var knappt. Farfar undrade säkert vad det skulle bli av mig. Den där pojken svävar i ovisshet.

Som ättling av en soldatsläkt fanns det säkert högre förväntningar. Kalle hade självt byggt upp sin egen framgång. Han föddes som den yngsta i en hemmansägarfamilj i Agunnaryd. Han hann aldrig lära känna sin storasyster då difterin tog henne år 1913. Sju år senare föddes han.

Som den yngsta fick han säkerligen ta det största ansvaret på äldre dagar. Hans två äldre bröder fann snabbt kärleken och flög då ut ur boet. Kalle fick ombesörja sina föräldrar då krafterna sviktade och på sommaren 1947 somnade fadern in. Eftersom bröderna redan hade nya hem fick Kalle ta hand om sin mor. Hon avled sedermera år 1954. Under 40-talet hade han titulerats som jordbruksarbetare, men 1951 fick han anställning på foderfirman Fors Foder.

Uppgifter finns att Kalle skulle ha varit förlovad, men dessa är alltför luddiga för att kunna skrivas ut. Det dröjde ända fram till år 1963 innan han gifte sig med en kvinna från Eneryda. Äktenskapet förde med sig två busiga ungar och fler var på väg. Snart hade familjen utökats med tre barn till.

1975 lade Fors Foder ner sin verksamhet efter hundraett år. Kalle hade då jobbat tjugofyra år som affärsföreståndare och kontorist. Han som likt sina kolleger fick erbjudande om anställning i Halmstad, men avböjde då han var rotad på orten med sin familj. Året efter avslutades även hans äktenskap.

Kalle kom aldrig att gifta om sig. Och han lämnade aldrig Vislanda. Bara precis innan ålderdomen tröttade ut honom. Då skrevs han in på äldreboendet i Moheda.

Eftersom jag aldrig kom farfar inpå livet måste jag nu i efterhand fästa mina minnen vid andra saker. Och för mig är glassbåtar förknippat med honom. Vi fick ofta äta det och halstabletter. Ett minne som också fortfarande är kvar är hans löständer. Jag råkade komma in i köket när min faster gjorde rent tänderna under vattenkranen. Jag var helt förtvivlad.

Även om vi aldrig riktigt lärde känna varandra känner jag samband med honom. Han var en familjekär person som också kunde sätta gränser. Jag tror att han hade tydliga mål i livet och en drivkraft att hela tiden komma framåt. Något som hans egen son, min egen far lever efter. Vi ger oss inte. När Kalle försvann vände jag mig till universum och dess stjärnbilder. Jag inbillade mig att den största stjärnan på himlen skulle vara farfar. Det tog mig flera år att bearbeta hans försvinnande. Och nu håller jag på att lära honom på nytt.

Dagen till ära kommer jag att äta en glassbåt och dela med mig av detta kollage. Och får jag en son i framtiden tvekar jag inte en sekund på att döpa honom till Karl, dock med modern stavning Carl.

Hej på er allesammans!!

Ja idag tog sommarjobbsveckorna slut. Det har gått så otroligt fort. Det har börjat en vecka, vi har gjort en fantastisk film och sen börjar en ny helt plötsligt och då kom det nya och så upprepades det.

Ja,jag kan inget mer säga än tack för veckorna och hoppas ni som var på jobbet får ett bra sommarlov för det börjar för er ^^

För mig försätter det lite till, haha!